Jag vill gilla Nektar

Det brukar heta att du ska aldrig möta dina hjältar. Jag vet inte om killarna i Nektar någonsin mött sina husgudar, men att i alla fall sångaren Ilean Arvman Nelson, vuxit upp med Sveriges genom tiderna mest grammisbelönade band i lurarna kan det inte råda några tvivel om. 

Nektar gör sitt bästa för att fylla tomrummet efter Kent genom att återanvända deras melodier på ett vis som tyvärr inte går att förbise. Även den släpiga sangstilen, Jocke Bergs omisskännliga vokalmisshandel, och i vissa fall gitarrinstallningarna låter precis som att vi transporterats till tidigt 200-tal och Kents storhetstid. Det värsta är att det är i bryggan på inledande Faller, där melodin frångår förlagan, som det faktiskt blir riktigt bra. 

När gitarr-riffet från Arctic Monkeys Do I wanna know svävar förbi ton för ton kan jag inte längre ha överseende med de lånta fjädrarna. Varför säger ingen ifrån? Det finns ju talang, ambition och vilja här, nog hade det gått att gå tillbaka till skrivstugan eller studion och jobba om några stycken så att de snarare känns inspirerade eller refererande än rakt av tagna.

Då och då smyger det sig in något som känns eget och äkta, men det är alldeles för långt emellan de stunderna. 

Behållningen ligger i att bandet känns genuint ödmjuka inför sin framgång och när Ilean ler blygt mot de trogna fansen vid kravallstaketet är det ändå något väldigt fint som finns där i publikkontakten som inte kan fejkas. 

Tänk om Nektar vågade lita på de melodier de kan skapa själva. Då skulle det kunna bli så jävla bra. Ge dem några album till, så reder det sig säkert.