James Yuill inleder på Södra Teatern

Vi är inte så många som tänkt samla vuxenpoäng och hämta våra festivalband redan på torsdagen. Men för de som faktiskt gjorde det väntade belöningen i form av James Yuill. Engelsmannen som man vanligtvis kopplar till blandningen av klingande aukustiskt och popigt elektroniskt. Rent fysiskt är det samma gängliga karl, direkt utskuren ur Fawlty Towers, som efter två timmars väntetid lyckas ta sig upp på Södra Teaterns barscen. Men musikaliskt märks det att han vuxit till sig. Inledningsspåret Give It Away från det nya albumet andas otroligt mycket mer Eurythmics live, än vad man någonsin kunde föreställa sig. Det är enbart en förvarning på vad som komma skall.

Den nya plattan blottar en mer ifrågasättande Yuill som inte längre försöker gestalta allt som vackert och skört. Det är istället med dova synthslingor och kaotiska elektroniska crescendon han försöker trollbinda publiken, som aldrig riktigt ger med sig. Riktigt snygga improvisationer får väva samman låtar från det förra och det nya albumet vilket gör att skillnaden dem emellan blir mindre märkbar. Det är uppenbart att det krävs en enorm skicklighet för att lyckas bemästra gitarr, mixerbord och sång samtidigt, utan att stressa bort essensen i låtarna. Alltså ska man inte på något vis förminska det han gör på scen, mosigt ljud till trots. Men jättespännande är det aldrig.

Samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad James Yuill kan göra bättre. Stundvis känns det som om musiken och liveframträdandet blir en dragkamp mellan två motpoler. Där musiken rycker och sliter för att ta sig ut i klubbvärlden, men hålls fången av den smått blyga mannen i kostymbyxor. Att detta ackompanjeras av animationer som ger rysliga flashbacks till skärmsläckarna från Windows 95 gör inte saken bättre. Det är kanske enbart med en hjälpande hand (exempelvis Dan Lissviks remix av First In Line) som Yuill verkligen kan nå hela vägen ut till en klockren funktion.

Foreign Shore, ett utav guldkornet från Movement In A Storm, är dock en utav låtarna som verkligen övertygar. För så fort tempot skruvas ned och Yuill hoppar ned från sina excentriska och ryckiga hästar, dyker en naken och ärlig musik upp som alltid träffar. Hur majestätiska elektroniska dimmor han än kan bygga upp, kommer detta alltid att vara stommen i hans framgång. Nu, när fokus tyvärr ligger så mycket på det andra, kommer man aldrig riktigt ifrån intrycket av nja.

Text: Frida Ericsson