Ji Nilsson om nya albumet Nordic Noir: “Det känns som att komma hem efter en lång resa”

Niklas Kristiansen har lyssnat på Ji Nilssons album Nordic Noir. Resultatet får ni i form av en intervju med albumrecension där artisten själv reflekterar över skapandeprocessen.

Åtta år har passerat sedan Ji Nilsson släppte sitt debutalbum Scandinavian Pain. Under tiden har hon skrivit musik åt andra, remixat internationella stjärnor som Kylie Minogue och Sia, och startat duon Pure Shores med Marlene Strand. Livet har förändrats: Ji blev förälder samtidigt som hon förlorade sin pappa i en obotlig sjukdom. Nu är hon tillbaka på egen hand med Nordic Noir, ett album där skimrande pop möter filmiskt mörker, där ilska och kärlek samsas och där personliga trauman förvandlas till melodier som stannar kvar långt efter sista tonen.

Soloprojektet och musikaliska hemmet

Nordic Noir är ditt första soloalbum på åtta år. Hur känns det att återvända till soloprojektet efter en så lång paus?
”Det känns jättebra! Jag har verkligen längtat efter att göra musik på mina helt egna villkor igen och den här skivan låter precis som jag ville att den skulle. Jag känner mig stolt.”

Redan från första spåret blir det tydligt att Ji Nilsson har byggt ett eget universum. Albumet kombinerar kompromisslös musikalisk precision med emotionell närvaro. Här finns popens energi och intimitet sida vid sida, och varje syntljud, rytm och ton är noga placerade. Låtarna känns både självsäkra och mänskliga – ett tecken på en artist som verkligen har hittat sitt uttryck.

Du säger att albumet “känns som att komma hem efter en lång resa”. Kan du beskriva vad hemmet består av musikaliskt och emotionellt?
”Det är en plats där allt är tillåtet. Där jag får vara precis som jag är, allt det bra och allt det dåliga. Mina styrkor som producent och mina svagheter. När jag sjunger fult och när jag sjunger skitbra. Allt får vara där och jag är inte nervös för att någon ska tycka nått om mig. Jag känner ingen press över att vara supertrevlig och duktig hela tiden. Det är min gamla dator från 2015 som skriker ”system overload” hela tiden och mina drömmiga syntljud. Just det där med datorn är rätt störigt i för sig men det är det jag har att jobba med just nu.”

I låtar som Bigger Person hörs denna frihet tydligt. Låten har en nästan Robyn-lik pop energi, med glittrande syntar, pulserande trummor och ett driv som inte tar över sångens emotionella kärna. Night Bus, däremot, visar Ji Nilssons filmiska sida. Här skapas ett nattligt ljudlandskap där elektroniska klanger möter sparsamt piano och små ögonblick av magi – man kan nästan se staden susa förbi utanför bussfönstret. Den här variationen mellan explosiv pop och intim filmisk stämning är en av albumets stora styrkor.

Produktion och frihet

Du har producerat och skrivit hela albumet själv. Vad gav dig den friheten – och vilka utmaningar finns i att vara helt ensam i processen?
”Jag har skrivit och producerat min egen musik sedan jag släppte min första låt 2014. Det är väldigt sällan jag släpper in någon annan i mitt soloprojekt. Jag vill bestämma varje ljud, varje stämning. När det kommer till att göra musik med andra artister är det en helt annan sak, då är samarbetet hela grejen. Men mitt soloprojekt är heligt.”

Jag vill bestämma varje ljud, varje stämning

En utmaning under processen var att jag inte nöjde mig med mina egna kunskaper i att spela instrument den här gången. Jag ville ha bättre pianospel, riktig (alltså inte programmerad) bas och trummor på vissa låtar. Som tur är har jag en väldigt musikalisk vän som heter Jonas Svennem (Winhill/Losehill) som jag har kunnat ringa. Det har varit sjukt kul att kunna blanda in mer live-instrument i mina produktioner.
En annan utmaning har varit när tankarna ”är det här ens bra eller är jag bara en galning som suttit för länge ensam i en studio” kommer. För de kommer alltid och då känns det ensamt. För att råda bot på det har jag bett mina vänner, bl.a. Marlene om att lyssna och säga om jag har tappat det totalt.

Från ilska till kärlek

Du beskriver en av låtarna som din hittills “argaste” och en annan som din första lyckliga kärlekssång. Hur hittade du balansen mellan de ytterligheterna?
”Svår fråga. Jag har alltid bara skrivit det jag känner, alla låtar jag gör är på ett eller annat sätt självupplevda. Jag har inte tänkt på att det ska vara en balans mellan låtarna utöver att det till exempel inte bara ska vara ballader. Den här skivan gjordes under en tid då jag hade mycket arga känslor och då blev det en del arga låtar.”

Kärlekslåten har suttit långt inne. Det är så ovant för mig att skriva om lycklig kärlek men jag ska ju faktiskt gifta mig med mitt livs kärlek nästa vecka, så nu var det väl ändå dags!”

I Demons hörs den inre kampen tydligt. Trummorna är hårda, basen nästan hotfull, men Ji Nilssons sång balanserar mellan desperation och beslutsamhet. Texten är naken och direkt, med raden “seven years of therapy” som ett känslomässigt bokslut.

Keep You är albumets hjärta. Varje ton är laddad med närvaro, varje paus noga avvägd. Sången är mjuk men kraftfull, och arrangemanget – där syntar, piano och subtila stråkar möts – är nästan cinematisk. Det är utan tvekan en modern svensk popklassiker på samma nivå som Robyns och Lykke Lis mest älskade verk.

Terapi och känslomässig tyngd

Terapin var en del av din resa – hur speglas den i musiken?
”Den speglas på så sätt att jag är mer rättfram i hur jag beskriver mina känslor på den här skivan tror jag. Jag gick i en ganska tuff terapiform där jag utmanades att våga känna och sätta ord på känslor som jag helst inte ville veta av. Det tror jag hörs, till exempel i Demons och Bigger Person.”

Den terapeutiska dimensionen gör albumet levande och mänskligt. Lyssnaren hör inte bara en artist, utan en människa som bearbetar, reflekterar och frigör känslor.

Sound, inspiration och arv

Ditt sound rör sig mellan skimrande pop och filmiskt mörker. Var hittade du inspirationen till just den kontrasten?
”Det är den blandningen av musik jag vuxit upp med. Jag lyssnade mycket på folkmusik, jazz och vemodiga visor när jag var liten. Samtidigt som jag älskade Spice Girls och allt det där som alla andra i min ålder gjorde då. I tonåren började jag älska RnB. Det här med filmiskt mörker skulle jag säga kommer från min pappa. Han var pianist och kompositör och skrev många väldigt känslosamma verk för film under sin levnadstid. Jag tror att lite av hans vemod finns i mig.”

Det märks särskilt i Night Bus och Keep You, där arrangemangen nästan känns som små filmer i sig själva. Pianoslingor, syntflöden och rytmer skapar en känsla av rumslighet, som om man står mitt i Ji Nilssons inre värld. Kombinationen av nordiskt vemod och global popkänsla gör Nordic Noir unik.

Visuellt uttryck

Samarbetet med Martin Falck, som skapat omslaget, har gett albumet en visuell värld inspirerad av 50-talets skräckfilmer. Hur kom ni fram till just det greppet?
”Efter min pappas död för ca två år sedan var jag sjukskriven och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag gick i terapi en gång i veckan och efteråt gick jag planlöst runt på olika second hand butiker och bara tittade på saker. Jag var lite av en sorg-zombie då. Jag hittade en gammal sliten svart t-shirt med en fiolspelande döskalle på en kyrkogård på och det var något slags startskott för hela den här visuella idén.”

”Jag tror att närheten till döden och sorgen som kom därefter fick mig att dras till det mörka. Jag har länge varit fascinerad av skräck och läskiga, okända varelser. Men min genre av musik är kanske inte direkt det första man får upp i huvudet när man pratar om monster och demoner. Martin Falck och jag tog en öl på Stage några månader senare och pratade om den här visuella världen. Han jobbar själv mycket med den estetiken i sitt konstnärskap och det var verkligen en match made in heaven. Hela mitt projekt har fått ett visuellt lyft tack vare honom och de han jobbar med. Jag är så himla glad för det här samarbetet.

Bilder av kvinnor som jagas av monster är starka visuella symboler. Vad betyder de för dig och för musiken på Nordic Noir?
”Det betyder många olika saker för mig. Dels att känna sig jagad av någon eller något utifrån, och dels att jagas och plågas av sig själv och sina egna monster. Ens egna tankar kan ju vara ens värsta fiende ibland. Det är något jag och Martin har jobbat med.…”

Omslaget med röda demonhänder är en direkt spegling av albumets emotionella spännvidd – kitschigt, groteskt och samtidigt sårbart.

Framtid och lyssnarens upplevelse

Du har tidigare arbetat mycket som låtskrivare åt andra artister. Vad lockar dig mest nu – att vara i fokus själv eller fortsätta samarbeta i bakgrunden?
”Jag vet inte riktigt. Just nu är jag ganska slut. Skivan har tagit lång tid att göra. Extra lång tid eftersom jag också är småbarnsförälder och har ett extrajobb. Men musiken är alltid en central del av mitt liv så på ett eller annat sätt kommer jag att fortsätta med den. Vi får se vad det blir härnäst. Jag har till exempel startat ett band med Jonas Svennem som vi ska jobba vidare med lite längre fram. Jag har också en dröm om att få göra filmmusik.”

Vad hoppas du att lyssnarna tar med sig efter att ha hört Nordic Noir?
”Jag hoppas att lyssnarna känner igen sig och blir berörda på ett eller annat sätt.Om någon känner sig sedd eller mindre ensam så har jag nått mitt mål.”

Om du blickar framåt: är Nordic Noir början på en ny lång resa med ditt soloprojekt, eller ett mer avgränsat kapitel?
”Jag tycker om att kombinera det egna arbetet, som att jobba med min skiva, med perioder av samarbeten. Den som lever får se helt enkelt! Men jag tror inte det dröjer så länge som 8 år tills jag gör ett nytt soloalbum igen.”

Betyg

Med Nordic Noir visar Ji Nilsson att svensk pop 2025 kan vara både själfull och sofistikerad, energisk och känslomässigt komplex. Albumet lyckas balansera popens ljus med filmiskt mörker, ilska med kärlek, personliga trauman med melodisk skönhet. Varje låt är ett eget universum där text, melodi och produktion samspelar för att skapa en emotionell resa som stannar kvar långt efter sista tonen.

Betyg: 8/10 – en fullträff i både konstnärlig vision och musikalisk utförande.

Text: Niklas Kristiansen
Omslag: Martin Falck

Foto: Lamia Karic