Jonas Lundqvist: Noll personlig utveckling

Titeln lovar ingen räddning, och det gör skivan ärligare. Det här är Jonas Lundqvists åttonde soloalbum, skrivet på ett behandlingshem i Östergötland och inspelat live i studion med turnébandet. Det låter som en skiva där ingen har försökt polera bort något.

Det starkaste spåret är öppningslåten “En natt per år”, som blev min favorit direkt. Utgångspunkten är nästan gotisk: de döda får en natt om året att lämna kyrkogården och komma till krogen där han bor. Han använder tillfället för att berätta för sina föräldrar vilka barnbarnen är, och det är både ömt och omskakande. Samtidigt erkänner han i klartext hur han har svikit människor och att han kommer att göra det igen. Där finns inget som gör honom snällare än han är. Mitt i allt står löftet om att solen en dag ska skina igen, och Sarah Klang bär det löftet med en röst som är otrolig. Hon gästar inte bara, hon gör låten större. Jag vet inte när en duett senast fick mig att lyssna så koncentrerat.

“Kolmården” är en annan sorts låt, mycket mer vardaglig och mycket mer ensam. Texten är en av de bästa jag hört på länge. Den är nykter och rak, och den tillåter sig inga stora gester. Det handlar om att ta sig igenom en dag i taget, om att ingen ringer och att ingen riktigt vet vem man är. Att refrängen upprepar just den tanken gör den så svår att skaka av sig, och musiken lägger sig bakom utan att ta över.

Skivan är inspelad med David Axelson Wikberg som producent, och man hör att Jonas för första gången hade råd att göra den precis som han ville. Det är trettio år sedan debuten med Bad Cash Quartet, och han låter fortfarande som någon som skriver för att han måste.

Jag blev rörd och glad, och tacksam över att någon vågar göra musik av sådant här. Albumet är starkt.

Betyg: 8/10.