Jonathan Johansson
Popaganda, 27/8 – 2016

Att se Jonathan Johansson 2016 är att se en artist som är uppe i 120 km/h. Förra årets Lebensraum! var inte bara en efterlängtad återkomst fyra år efter Klagomuren, utan också ett album där han bröt ner beståndsdelarna i sin musik och byggde upp den igen från grunden. Den senaste versionen av Jonathan Johansson är en uppdatering som är funkigare, färggladare och smartare än någonsin.

På Popaganda avslutar han lördagen på Nobelberget, festivalens officiella efterfest. Trots att han förmodligen hade dragit ett av de största folkhaven på Eriksdalsbadet, får han nu i stället spela i en svettig cementlokal klockan två på natten. Förutsatt att publiken dyker upp, vilken den gör, är det en sann drömförutsättning. Borta är alla svårigheter om att få liv i en publik som halvt sitter på gräset, om att spela i dagsljus, om att få folk att stanna kvar i stället för att gå och köpa churros. I stället är det packat framför scenen med människor som tänkt dränera kroppen på den sista festivalenergin, varav en stor del verkar kunna varenda ord av låttexterna. Genom nästan hela konserten ligger publikens allsång som ett bakgrundssorl till musiken.

Låtvalen spänner över hela Jonathan Johanssons karriär, från debutalbumets öppningsspår En hand i himlen till senaste singeln Sommarkläder, men allt är klätt i samma skrud – hans numera vattenmärkta funk. Den är hela tiden full av liv, tack vare ett flinkt gitarrspel, två körare med total inlevelse, och en fruktansvärt medryckande rytmsektion. Johanssons sång hörs kristallklart över allt detta, så att vi hör varenda ord han sjunger. Och varenda ord han sjunger är ord han menar.

Såväl Lebensraum! som hans två fristående singlar därefter handlar om att hitta kärleken över gränser. Det är någonting som kommer rakt från hans eget liv och samtidigt är en brännande fråga i den globaliserade världen, som konservativa krafter just nu försöker hålla tillbaka och slita sönder. Det är Romeo och Julia för en kärlek som handlar om distans, kultur och språk, snarare än sociala avstånd i form av klasskillnader. På samma gång är det ett uppvaknande för det makabra i de påtagliga gränserna – de som går mellan länder och kontinenter och bestämmer vilkas kroppar som är dömda att flyta i det perfekt turkosa vattnet, som han abrupt sjunger i Ny / snö. Låten öppnar konserten och sätter direkt alla markörer på plats, varför det här är viktigt och varför det är så här vi måste förstå det – genom berättelser om kärlek och inte genom rubriker och statistik.

På Nobelberget är hela konserten en manifestation av allt detta. Elektriciteten spänner över rummet, men det blir inte den fullständiga urladdning som ligger i luften, eftersom tiden helt enkelt inte räcker till. Efter att ha satt hela lokalen i brand med Real Thing, går Johansson och bandet av efter bara 35 minuter. En artist i 120 km/h förtjänar en längre sträcka. Men allt som fastnat på näthinnan går ändå inte bort. Jonathan Johansson verkar lika förvirrad utav kärleken som utav den politiska depressionen. Det han säger till oss är att det är okej att vara förvirrad, så länge du känner någonting. Just det är vad en bedövad generation behöver höra.