José González: ”Jag gör det jag gör – och det räcker”

Festivalryktens Kiia Valavaara har fått ett långt samtal med José Gonzáles som är aktuell med nytt album. Det blir ett samtal om musiken, fylletatueringar, morgonrutiner, vikten av att ge till välgörenhet och albumturnén.

Jag vet inte om händerna skakar för att jag är nervös, eller för att jag just hällt upp min fjärde kopp kaffe för morgonen. Men i något märkligt ögonblick tyckte jag att det kunde vara en god idé att utmana min telefonskräck genom att ringa och snacka lite med José González. 

Han verkar ju vara typ Sveriges mest empatiska människa. Till exempel skänker han 10% av sin disponibla inkomst till välgörenhet via en organisation som heter Giving What We Can. Han pratar öppet om sin sårbarhet och kamp mot psykisk ohälsa. Och nu släpper han sitt femte album, Against The Dying Of The Light, och är på väg ut på turné. 

Medan jag klunkar i mig kaffe i mitt kök i Malmö är han ute på en morgonpromenad i Berlin och försöker skaka av sig efter gårdagens releasefest. 

Hej José! Du släpper din femte skiva nu, hur känns det?
– Ja, men det känns bra! Vi hade en spelning här igår som gick väldigt bra. Det blev lite öl och vin. Så just nu är jag bara lite bakis i ett ganska soligt Berlin. Jag är väldigt peppad och väldigt nöjd liksom med skivan. Så lite high-five-läge med folk, haha.

Kan du inte berätta lite om albumet och processen?
– Ja, det är ju väldigt långt mellan varven, i det här fallet var det typ fem år sen sist. Men att det är som det brukar vara för mig. 

Och som vanligt när det är min solo-musik så är jag väldigt… Vad ska man säga? Envis med att det ska vara min gitarr, och liksom inte så många andra instrument. Jag ska kunna spela alla låtarna själv. Så det är väldigt mycket övande och trixande liksom. Sakta men säkert tog skivan form.

Vad betyder titeln Against the Dying Light? 
– Texterna kom ju till efter hand. Och i det här fallet så kände jag att den här titeln var så pass passande att jag var okej med att sno den, så att säga. Den kommer från Dylan Thomas, som skriver Rage Against The Dying Of The Light. Där handlar det om att inte ge upp helt enkelt, inte vara fatalistisk. Och det passar ju på ett sätt. 

Det är inte första skivan där jag peppar för upplysningsideal och humanism. Och därmed också neggar dogmatiska, vidskepliga, patriarkala, messianska ideologier.

Det som är nytt är det här med att göra uppror mot mänsklighetens egna påhitt. Den delen är lite mer akut. Där är nog AI det som är det mest intressanta i dagens diskussioner. 

Hur fortsätter du att hitta inspiration och vad gör du för att bli kreativ? 
– Vid det här laget så känner jag mig lite som en veteran. Jag gör det jag gör, och jag känner liksom ingen stress eller press på att ändra mig. Jag gillar hur Dinosaur Jr. kunde släppa skiva efter skiva, och det låter typ likadant. Men det är nya låtar och jag blir jätteglad när jag hör dem. Det är inte som att jag vill att Dinosaur Jr. ska börja rappa. På samma sätt så känner jag mig trygg.

Jag har min publik som är väldigt varierad men ändå väldigt stabil. Jag kan åka ut med fem års mellanrum och så kommer de och lyssnar. Jag tror att jag har hittat ett sätt att kommunicera med dem där jag blandar sånt som de förväntar sig med sånt som de inte förväntade sig. På den här skivan var det väl första låten, A Perfect Storm. Att börja med ett mer ösigt låt. 

Du skriver på engelska, svenska och spanska. Tar låtarna olika riktning beroende på språket?
– Jag har ju mitt modersmål, spanskan, som sitter väldigt djupt rotat. Det är kopplat till varma känslor. Det är språket som vi fortsätter att prata i hemmet med mamma, pappa, syster och bror. Så det ligger nära och det kändes rätt för Pajarito, som är lilla fågeln.  Jag tänker på min son och hur både han och min dotter lär sig grejer. Att komma in i världen som är så stor, och så testar dem sig fram i livet. Så det kändes helt rätt att skriva den på spanska. 

Engelskan är det är det tekniska språket för mig. Jag kan många ord och när jag tänker på filosofi och teknik och vetenskap så är det oftast engelskan som jag går till. Där får jag försöka leta motsvarande ord på svenska och spanska. 

Svenskan är mitt första språk. Så när jag skriver på svenska så blir det som det blir. Jag har inte riktigt bestämt i förväg, men det blir mer konversationsspråk och lite slang. Och ganska plumpt och direkt. Det gäller låten Tjomme på förra skivan, och Rawls Slöja på den här skivan. Det blir väldigt direkt för oss som pratar svenska.

Det är ju ganska så stora och svåra ämnen i många av låtarna. Men hur känner du liksom inför framtiden, och vad vi lämnar efter oss till kommande generationer?
– Det är en dubbelt känsla. Å ena sidan så tänker jag på just upplysningsideal. Och framsteg, hur vi människor inte dö av såhär tråkiga infektioner. Utan vi har liksom sätt att handskas med bakterier och virus. Och det är ju liksom otroligt bra att barnadödligheten fortsätter att gå ner. Det finns mycket annat som är verkligen jättebra. Tillgång till vatten till exempel.

Å andra sidan är det liksom inte bra där ute i världen. Det är fortfarande krig och extrem fattigdom.

Och när man går in på de här existentiella hoten, då är det samma sak där. Till exempel så har vi, om vi skulle upptäcka någon asteroid som var på väg mot jorden, bättre möjligheter nu att avvärja den än vad vi hade för 30 år sedan. Så att, sakta men säkert så ser ju framtiden bättre ut. 

Men det finns vissa orosmoln. I en bok av Oxford-filosofen Toby Ord som heter The Precipice uppskattar han risken att mänskligheten inte klarar av nästa hundra år är 1 på 6. Men han menar också att chansen att klara av nästa hundra år är 5 på 6. Och det där går ju att påverka genom att samarbeta kring våra gemensamma problem. Kanske i det här fallet med AI, om fler och fler hör vad AI-experter säger så kanske de är peppade på att skriva på listor och säga till politikerna att ta det lite lugnt. Jag ser ändå på framtiden i stil med Hans Rosling att det inte handlar om att vara pessimistiskt eller optimistiskt utan det handlar om att vara possibilist. Man ser möjligheter att påverka framtiden.

Jag läste om din process med låten Sheet, att du fick nöja dig med en icke-perfekt tagning på grund av tidsbrist. Jag fastnade just för att den kändes så nära och On point. Men hur vet man när man ska stanna och nöja sig med det operfekta i en låt? 
– Ja, den var väldigt kul. Den var tänkt som ett outro till låten innan, Forever Dusk. Så det är ju typ samma riff, bara att det är uppspeedat. Jag skrev texten väldigt sent, det är den sista jag fick till innan jag skickade in till mastering. En text som är ganska rak på sak. Och lite lättsam i sin ton. Eftersom jag har lagt väldigt mycket tid på vissa andra låtar så kändes det okej att den fick bli lite skissartad. Och i stil med mina inspirationskällor från Mali och andra länder i Västafrika, där vissa inspelningar är liksom, två-tre pers som sitter och plinkar och sjunger och klappar. 

På tal om det här med enkelhet så såg jag ett klipp på dig från Grammis 2004, det här är ju länge sedan. Men då sa du att du hade spelat din in skiva själv hemma. Har du nåt tips till någon som sitter hemma och plinkar på gitarren och undrar hur man ska komma vidare?
– Möjligheterna är otroliga nu för tiden. Nu kan ju vem som helst börja promta musik. Men det är kanske inte det som är det mest intressant för folk. Väldigt många vill ju få kontakt med något mänskligt. Med något som kommer från hjärtat. Så tipset är att göra saker från hjärtat helt enkelt. Och att allt annat blir sekundärt. 

Spelar du fortfarande in hemma? 
– Jo, jag repar och gör demos hemma. Sist spelade jag ju in i sommarstugan. Men nu har jag en studio. Och när jag säger studio, så är det inte riktigt en studio. Träkoja, kallar mina barn det. Det är liksom ett isolerat rum i en lokal. Där jag har mina mickar. Men det är inte som att jag sitter och mixar med högtalare och sånt. 

Det är liksom ett bord med datorn, penna och papper, och mickarna. Men det är ju finmickar, och proffsgrejer. Men det är liksom en träkoja. Så där trivs jag väldigt bra. 

Jag hade jag ditt omslag för In Our Nature som en affisch hemma. Jag tyckte den var så sjukt fin. Det känns lite genomgående för allt du har släppt, att just omslagen känns så jävla fina och genomtänkta. Hur kommer de till?
– Första och andra skivan var det Elias som spelade trummor i Junip som designade. Sen dess har det varit Hannele Fernström, min tjej. Det har varit väldigt kul och spännande att jobba med min partner. Vi känner varandra superväl och har olika smak. Det är en kamp men vi landar alltid i något som vi båda trivs med. I det här fallet testade vi flera idéer och till slut fastnade vi på bandanan.Det känns hårt om man tänker på East LA-gatukultur. Och väldigt mjukt om man tittar på de här paisley-motiven. Och så lite rackliga tatueringar. Små figurer som någon tatuerat in när man var full. Någon kniv. En ostron. En kista. Så det finns mycket att hitta för den som känner för att leta upp mening i symboler. 

Men då måste jag ju fråga, haha, har du nån fylletatuering?
– Jag har inte en enda tatuering! Innan jag och Hannele träffades var jag ute ganska mycket på klubb och så. Av ren tillfällighet hängde jag mycket med tre Göteborgstatuerare. Så jag fick inblick i det, och det blev lite ställningstagande. Antingen så hänger jag med in i studion och bara börjar. Eller så låter jag bli. Just nu är det fortfarande noll tatueringar. Men jag gillar kulturella uttryck. Det är något spännande i det. Men jag har alltid varit lite counterculture. Om alla gör en viss grej, då är det nästan coolare att låta bli, haha! 

Berätta lite om turnén, vart bär det av?
– Nu ska jag hem till Göteborg och spela på Bengans imorgon i samband med skivsignering. Det blir kul! Och sen liknande i London. Och sen en familjepaus och repa. Därefter blir det USA först, sen lite festivaler, och sen Europa. 

Jag har några spelningar i Sverige i sommar, den 28:e augusti på Dalhalla med Seinabo Sey och den 29:e augusti på Folkets Park i Malmö med Amanda Bergman. Jag ser verkligen fram emot att dela kvällarna med två så fantastiska artister och röster. Sedan tidigare är Rosendal Garden Party den 14:e juni och Slakthuset Block Party i Göteborg den 17e juli annonserade.

Jag kollade på din dokumentär A Tiger in Paradise. Det känns som att du har ett ganska rutinbaserat liv hemma. Hur fixar du det på turné?
– Ja, jag har ju olika rutiner, en är ju hemma. Den styrs ju liksom av familjelivet. Eftersom jag jobbar själv så kan jag anpassa jobbet till hälsan och tvärtom. Jag spelar in lite, går ut och springer, går hem och lyssnar och spelar, svara lite mejl. Jag har mina morgonrutiner, lunchrutiner och kvällsrutiner i hemmet. De blir ju verkligen annorlunda på turné. Men jag har hittat lite rutiner där med.

I USA blir det ju buss. Då brukar jag älska att liksom vara uppe först, ta mig ut på stan och promenera eller springa, och kanske hitta ett kafé eller så.

Jag har vissa rutiner som är hälsosamma och vissa som är lite mer livsbejakande. Jag gör väldigt mycket i linje med hälsan, och sen så unnar jag mig. Unna mig delen är att ta mig en öl och tjöta sent på kvällen på turné, som jag inte gör hemma. Lagom mycket hälsotänk utan att det blir tråkigt. Lite så ”Team Agnes Wold”. Man ska ha koll på effekt. Typ lyfta lite tyngder, ta en promenad, tänk på det här med ljus och mörker. Och sen glöm inte att hänga med folk, för det är ett väldigt bra sätt att inte bli stressad. När man umgås med folk så är det som att många av bekymmerna, dom bara försvinner.

Du skänker ju bort en del av din inkomst till välgörenhet, vill du berätta lite? 
– Absolut. 10% av min disponibla inkomst är till effektiva välgörenheter. Dem kan man hitta på Giving What We Can, som är plattformen där The Giving Pledge finns. Man lovar att ge bort minst 10%. Så det gjorde jag 2017. Jag försöker peppa folk till att göra samma. Att kanske inte bara ge, utan tänka vart man kan ge. Så att det har störst effekt på folks liv. Så det har varit en viktig del av mitt liv de senaste 10 åren. Jag kan säga mycket om det. 

Det finns en video om det här på din hemsida. Jag fastnade på något sätt för att du sa nåt om att det var bättre att ge till dem som vet hur man ska använda pengarna. Det är inte bara att skänka pengar och känna sig duktig. Man måste tänka igenom lite?
– Ja, precis. Det är en rörelse som heter effektiv alturism. Som funderade noggrant på hur man kan ha störst påverkan på världen. De märkte att det fattades information om vilka som har störst påverkan på folks liv. Så det blev ett forskningsfält, där man letade upp all information som fanns. Och gjorde kalkyler i hur många kvalitetsförbättrande levnadsår varje tusenlapp gav. Man använde sig av statistik, ekonomi och förnuft och vetenskap för att få fram de här listorna. Så att någon som inte är så insatt kan gå till listorna.

Avslutningsvis, vad ser du fram emot mest just nu?
– Att spela dom här låtarna live, och bara sätta dom. Jag har liksom inte riktigt repat in dom ordentligt än, haha! Jag ser fram emot att möta publiken och spela få A Perfect Storm på ett sätt som får dom att bli exhalterade!

Foto: Ellika Henrikssonn