Joyce Manor har alltid gått sin egen väg. Med rötterna djupt i DIY-scenen och ett tydligt avståndstagande från den glansiga Warped Tour-poppunken har de byggt sitt rykte som en udda men självklar akt inom emo- och post-hardcorekretsar. I Used To Go To This Bar är bandets första album på några år, och även om väntan varit längre än vanligt har flitigt turnerande hållit dem i rörelse – och i folks medvetanden.
Albumet sparkar igång på bästa möjliga sätt. Inledningen är riktigt stark, med låtar som känns omedelbara, energiska och klassiskt Joyce Manor-koncisa. Här finns den där direkta poppunk-kicken och den charmiga, smått slarviga energin som gjort bandet så älskat. Problemet är att skivan, trots sina knappa 19 minuter, inte riktigt lyckas bygga vidare på den lovande starten. Allt flyter på, allt är kompetent – men det saknas de där udda svängarna eller oförutsägbara ögonblicken som tidigare fått Joyce Manor att sticka ut från mängden.
Mot slutet blir upplevelsen nästan för jämn. Låtarna är bra, men få fastnar på samma sätt som bandets mest minnesvärda material. Produktionen är prydligare, uttrycket mer tillrättalagt, och den där skitiga källarenergin har polerats bort en aning för mycket. I Used To Go To This Bar är långt ifrån en besvikelse, men känslan är ändå att Joyce Manor spelar lite säkrare än vanligt – och att det kostar dem något i längden.
Bästa spår överlägset: I Know Where Mark Chen Lives (10/10 låt)