Junior Brielle
Park Sounds, 18/5 – 2019

Årets mest polariserande musikdebatt har utan tvekan handlat om Junior Brielle – brödraduon från Brunflo som tagit sin beskärda del av pop-Sverige med storm, medan de gett andra musikjournalister krupp med en framtoning som många upplevt alltför kommersiell. I sann mellanmjölksanda har jag själv undvikit att helt ta ställning i den frågan, men vad man än tycker om Junior Brielle går det inte att bortse från att de släcker någon slags törst hos både äldre och yngre småmelankoliska popfans. “I dagens musik lyssnar människor antingen på avskalade låtar som får dem att gråta eller ’längta-till-fredag-musik’ som ger känslan av dans och en good time. Däremellan finns ingenting”, sa de i en intervju med oss för drygt två år sedan, och menade att det är den luckan de försöker fylla. I och för sig är det en extremt onyanserad analys av “dagens musik”, men ska man tro hypen verkar det ändå ligga något i den spaningen.

Lördagens spelning på Park Sounds är den första på Junior Brielles sommarturné, men några premiärnerver syns knappast till hos David och Gabriel Röhdin. Förstärkta av En drös poeter-trummisen Wilma Wall stegar de in på festivalens största (men ändå inte särskilt stora) scen Teaterladan och drar igång Love, debutalbumet Tampas synthwave-inspirerade andrasingel. Bröderna är klädda i likadana outfits som på Tampa-omslaget, rockar matchande mittbenor och ser precis så pojkaktigt Södra Latin-coola ut som pressbilderna skvallrar om. För snart två år sedan såg jag Junior Brielles första spelning på en liten svartklubb i Hornstull (suck it, Strage) och med det minnet i bakhuvudet blir deras raketartade framgångar än mer tydliga. Självsäkerheten fanns visserligen redan då, men med de senaste årens hyllningsord och publikens uppskattning i ryggen växer duons scennärvaro rejält. Deras hedonistiska syntpop är kryddad med referenser till Stockholm och populärkultur, och Huskvarnapubliken sjunger ivrigt med även om alla kanske inte känner till (eller för den delen bryr sig om) vad Vau de Ville eller Dovas är. Bröderna bjuder på lite lagom publikflörtande och stockholmsdrygt mellansnack (“det är väldigt vackert här kring Vättern… eller är det Vänern?”) och passar också på att hylla sin jämtländska kollega och idol Annika Norlin, som de precis övertagit scenen ifrån.

Trots en relativt kort speltid på 45 minuter hinner Junior Brielle ändå med att framföra majoriteten av sin diskografi. De playbackade syntarna, Walls precisa trummande och bröderna Röhdins säkra röster gör att det inte är någon större skillnad på Junior Brielle live respektive på skiva, så slutresultatet blir direkt avhängigt kvaliteten på låtarna. Anthemiska poppärlor som VM 94 och Oh Julian lyfter långt över Teaterladans tak, medan tröttare nummer som Dovas och Fem i fem glöms bort lika snabbt som de började. Bröderna verkar ha slutat med att slå sönder Macbooks på scen (kanske en besparingsåtgärd?) men gör i stället sitt smågnabb och skojbråkande till lite av en scenshow. De sparkas, trasslar in sig i mikrofonsladdar och spottar vatten om vartannat. Under avslutande Forever & Ever tömmer Gabriel en vattenflaska över David, som svarar sin storebror med en spottloska i ansiktet innan samtliga kliver av scenen.

Det är svårt att inte slås av Junior Brielles uppenbara hybris, men det går inte heller att säga att lovorden är ogrundade. Någonstans önskar en del av mig att de skulle ha tabbat sig totalt, alternativt frälst mig till att bli ett fan av Fredrik Strages kaliber. Att ge ett så pass vattendelande band som Junior Brielle ett medelbetyg känns som att fortsätta undvika ett ställningstagande – lite som Madonnas “alla kan väl bara komma överens”-budskap i gårdagens Eurovisionfinal. Men det finns i ärlighetens namn inte så mycket mer att säga. Junior Brielles välskrivna poplåtar och kaxiga attityd fångar uppmärksamheten och håller den till spelningens slut, men det blir aldrig riktigt hänförande.