Kallipolis – 7 år och 83 följare på Spotify senare: bandet du aldrig hört, som slår igenom långsamt

Den här artikeln är en gästkrönika. Åsikterna i den här texten är skribentens egna.
Vill du skriva en gästkrönika för festivalrykten.se? Hör av dig till [email protected].

Krönikör: Martin Lindberg, Kallipolis

Efter att ha lyckats få till en bandhelg i maj 2025 – den tredje sedan oktober 2020 – och nu äntligen skapat tre låtar som vi verkligen tror på, vill vi såklart boka nästa rep direkt.

Maj går bort. De flesta är uppbokade eller har jobb att sköta.
Början av juni? Nej.
Slutet av juni? 23 och 26 juni – taget! Vi ses då och bygger vidare. Kul!

17 juni skickas en påminnelse om de bestämda datumen. Alla andra hade glömt, men de flesta kan fortfarande. Förutom sångaren.

Morgonen den 23 juni: fortfarande inget svar.
Två timmar innan repet ska börja: svar. Han kan inte. Kundmöten. Repet ställs in.

Någon föreslår veckan efter. Inget datum bestäms.
Väl där kan ingen. Alla är redan uppbokade.

Och så fortsätter det.

Det här är berättelsen om ett band deltidsmusiker – egenföretagare som ska förändra världen, småbarnspappor och expats – som i våra egna öron har potential att slå igenom, men som tydligen tycker att det finns viktigare saker än att repa tillräckligt mycket för att hinna göra det under vår livstid.

Vi heter Kallipolis. Namnet tog vi från grekisk filosofi för att verka djupa. De få som minns oss minns oss som ”Kalle-polis”.

Från gymnasiet till Taipei

Allt började i gymnasiet när Martin och John såg Into the Wild och tävlade i vem som snabbast kunde lära sig Guaranteed av Eddie Vedder på gitarr.

Martin var skolad i musik sedan åtta års ålder – visserligen på trummor – och borde haft försprång. John, uppvuxen i skogen, utvecklade istället ett eget system för att förstå gitarrens logik (A på band 3, G på band 5 och så vidare). Det som idag kallas skogsackordsystemet.

John lärde sig snabbast och började skriva egna låtar, starkt influerad av Pete Doherty (och därmed The Libertines och Babyshambles) samt Håkan Hellström.

2013–2014 möttes John och Martin igen under studieutbyte i Taipei. Där började de jamma, utveckla låtarna och träffade Lucas – som blev bandets pianist. I en källarbar på en bakgata genomfördes första spelningen: en open mic som på något sätt ändå kändes historisk.

Eftersom alla egentligen pluggade i Linköping kunde Kallipolis fortsätta repa några år till. Martin läste dessutom en sommarkurs i musikjuridik och satte upp de legala grunderna för framtida royalties. Fundamentet för något stort började byggas.

Drömmen om att återuppliva indien

Planen efter examen var enkel: flytta till storstan och återuppliva genren som försvann runt 2009/2010 i house- och hiphop-hysterin – vår älskade indie.

Men verkligheten ville annat.

Lucas flyttade till Amsterdam för internationell karriär.
John startade bolag i Linköping, flyttade det senare till Stockholm.

Och där började den sporadiska aktivitet som idag definierar Kallipolis.

Kallipolis 2.0

Trots allt har vi fått ihop två EP:s och totalt nio färdigställda låtar.

Den första med originaluppsättningen.
Den andra med Kallipolis 2.0 – förstärkt med gitarristen Daniel och basisten Dennis.

Detta tack vare Studiefrämjandet och musiktävlingen Livekarusellen. Via Facebook-gruppen Musiker i Stockholm hittade vi kandidater, genomförde intervjuer och auditions – och Daniel och Dennis gick vinnande ur processen.

Att endast tre sökte, varav en var en 20 år äldre tonårspappa med helt annan musikstil, höll vi för oss själva. Fasaden var att vi var ett band som satsade. Inte en hobbyverksamhet.

Med Daniel och Dennis blev musiken friare. Improvisationer. Solon. Psykedeliska basgångar. Fler lager. Fler dimensioner. Repen – de få vi fick till – var roligare än någonsin.

Försöken och tystnade

Vi skickade musiken till släkt, vänner, Sveriges Radio och diverse kanaler. Utan större framgång.

Sedan dog aktiviteten.

Vi kan skylla på pandemin.
På branschstrukturer.
På brist på ihärdighet och livespelningar.
På dålig tajming.
På att kreti och pleti fortfarande sitter fast i hiphopträsket.

Eller på att allt annat prioriterats före Kallipolis.

Men kanske…

Kanske är cykeln på väg tillbaka?

Oasis har återförenats.
Royel Otis säljer ut turnéer.

Och vår Spotify for Artists-statistik pekar faktiskt uppåt. Aldrig har vi haft så många följare som nu.

83 stycken.

Skulle vi slå igenom har vi ett tjugotal ofärdiga låtar som kan bli något – om vi bara får tid och fokus.

Så om du som läser detta gillar vår musik och är villig att investera i oss så vi kan prioritera Kallipolis på riktigt – mejla [email protected].

Om inte annat för att bli den första personen någonsin att använda adressen under dess sjuåriga existens.

För utan något som på allvar övertygar oss att prioritera bandet – mer än gött häng, folköl och snus – är frågan om vi någonsin kommer hinna slå igenom.

Men potentialen? Den är fortfarande odödlig.