Kattfot – ”Klara i ottan” en hyllning till popen som vägrar passa in

Det finns album som låter som sin tid, och album som låter som sig själva. Klara i ottan, Malmöbaserade Kattfots debut, tillhör den sistnämnda sorten, och det är ett ovanligt gott betyg på en debut.

Ett eget universum

Tretton låtar, och varje gång man tror sig ha fått grepp om var man befinner sig öppnas en ny dörr. Norrländsk 90-talsindie gifter sig med Monica Zetterlunds och Siw Malmkvists elegans. Beatles och 10cc nickar från ena hörnet, ELO och det franska sjuttiotalet från det andra. Swingjazzen är aldrig långt borta. Ett dragspel à la Grace Jones kan dyka upp intill schlagerdisco i bästa -79-anda, och någonstans glimtar en liten skärva av ”Life on Mars?”.

Det är en cocktail som på papperet borde sluta i kaos. Men Kattfot släpper aldrig kontrollen. Allt passerar genom ett eget filter och kommer ut som något annat: absurd, vacker, vemodig och stundtals svulstigt generös. Man kan ana Ray Wonder eller Komeda i fjärran, men inte riktigt på det här sättet. Och det är just det som är poängen.

Klara Simones röst

Albumets hjärta är Klara Simones sång. Hon låter brådskande och ömsint på en och samma gång, vilket är en sällsynt förmåga. I focus track ”Tre minuter från Farsta Strand”, en otålig och kärlekskrank indiehistoria med souliga harmonier och svensk indiepop i grunden, lyckas hon fånga hur tre minuter kan kännas som en evighet när man väntar på någon man längtar efter. Mer behöver man egentligen inte veta om längtan.

Och så finns historien bakom titeln. Projektet hade i stort sett gått i graven när Klara kom in, och hennes röst väckte det till liv igen. Därav Klara i ottan. Titeln är ordlek, tacksägelse och berättelse i ett, och man hör det på skivan: det här är musik som nästan inte blev av och som därför låter som om den verkligen behövde bli till.

Den röda tråden

Singlarna ”Så långt” och ”Skuggan” och bonusspåren ”Artime” och ”Tre små ord” har fått sällskap av nio nya låtar. Genom albumet löper en röd tråd av melodier, berättelser och bilder som fortsätter att arbeta efter att sista tonen ebbat ut. Det är den sortens skiva man lägger på igen, inte för att man missat något, utan för att man vill tillbaka.

Människorna bakom

Bakom Kattfot, med rötter i Umeå, Malmö, Göteborg och Sandviken, står Henrik Andersson (låtskrivande), Peder Andersson (produktion), Thomas Gustafsson (text) och Klara Simone (sång), med Ola Gustafsson på demogitarr, Sam A. Flodström på kör och Mattias Eklund bakom mixen. Det är ett möte mellan generationer, erfarenheter och perspektiv, och just den bredden hörs i musiken: klassiskt låtskrivande i moderna arrangemang, med både respekt för traditionen och lust att leka med den.

Slutord

Klara i ottan släpps den 2 oktober och är en debut med tydlig identitet, stor melodisk generositet och en röst som sätter sig i bröstet. Svensk indiepop behöver fler band som vågar vara så här absurda, vackra och vemodiga på en gång.

Sätt på skivan. Låt den arbeta.