King Tuff: Svettigt, skevt och stundtals strålande

Sedan debuten Was Dead 2008 har Kyle Thomas släppt sex studioalbum under namnet King Tuff. Med utgångspunkt i garagerock och psych har han utforskat olika genrer och stilar, alltid med sin egen prägel. På de senaste två skivorna har King Tuff rört sig bort från den skitiga rock’n’roll som han gjorde i början och istället gjort poppig psykedelia. Den nya skivan MOO sägs vara en motreaktion på de här utflykterna, ett försök att gå tillbaka till rötterna och spela den vilda rock’n’roll som en gång fick Thomas att börja med musiken.

Att King Tuff försöker göra något annat hörs tydligt, skillnaderna mot de senaste skivorna är stor. Låtarna är enklare, mer byggda på känsla, och ljudet är smutsigare. I jämförelse med senaste Smalltown Stardust så låter MOO mindre som en ren studioprodukt och mer som musik som svettats fram i en källare. Samtidigt är det inget totalt stilbyte, jämfört med hans riktigt tidiga album är MOO snällare och poppigare, helt i linje med hans senaste skivor.

Ett annat stilbyte är att King Tuff på MOO tydligt låtit sig inspireras av klassisk americana. Det är ett stilbyte som ofta fungerar bra, men som får vissa av låtarna att kännas lite trista. När skivan är som mest fast i americanaträsket kan musiken bli lite seg, och jag föredrar de låtar där garagerötterna märks.

Överlag så är det en något ojämn skiva, även om topparna når högt så finns det ett par spår som känns som utfyllnad. Men i sina bästa stunder – i låtar som ”Twisted On A Train” och ”Delusions” – så är det King Tuff när han är som allra bäst.