Konsten att missa Way Out West när man är på Way Out West

Jag försökte uppleva Way Out West medan jag jobbade på Way Out West så jag råkade missa Way Out West.  

Hela min upplevelse av årets Way Out West var som en enda stor motsägelse. Jag kom till festivalen för att dokumentera den. Det enda problemet var dock att jobbet att skriva och filma tog över min festivalupplevelse.  

Jag sitter i SJ:s varma tågkupé (duh, det är ju sommar), knappt vaken, mina skor skaver men jag känner mig faktiskt rätt så nöjd. Anledning? Jag hann med tåget. Det vill säga, jag packade sent på natten och satte i förväg igång cirka hundratrettiosju alarm för varje steg av min kommande morgon. Vagn 6, tåg 425, kom ihåg: “GÅ UPP”, “SMINKA DIG”, “DUSCHA”, “TA MED DATOR”, “GÅ TILL TUBEN”, “TUBEN GÅR”, “VA PÅ CENTRALEN”, “TÅGET GÅR KL. 08.18 TILL GBG”. Min metod för att komma i tid till saker. 

Destinationen är förstås staden dit alla som måste dansa sönder lite innan hösten åker i slutet av augusti. Tågets passagerare laddar upp inför tre dagar av Göteborgs “main-character-moment”, Way Out West. Staden förvandlas för en helg till Sveriges mittpunkt och folk är beredda att stå packade som sardiner i stora folkhav (och trängas i spårvagnar) för att kolla på sina favoritartister. Ändå förståeligt.   

Trots att jag är i Göteborg känns det på ett sätt som att jag befinner mig i Stockholm. Vet inte om det är bra eller dåligt när man aktivt åker till en annan stad för att uppleva något nytt. Vart man än går, ser man någon man är smått bekant med eller aldrig ser i Stockholm, men av någon anledning stöter på i denna stad. Det gör hela vistelsen lite hemtrevlig på något sätt.  

Första dagen kommer jag sent till festivalen för att jag ska agera content-creator. Jag har ett par små mini-mikrofoner som jag inte begriper mig på till en början. Missar att se David Ritschard, Yeager och Kasino på grund av mitt “teknik-strul”. Pressrummet är ännu varmare än tågkupén på väg hit, så det blir endast en kort visit innan folk ska intervjuas i VIP-området i true “Drottninggatan-style”. Det utförs äkta och otroligt grävande journalistisk med “This or That” om festivalens artist-line-up.   

Därefter skyndar jag mig för att se en av mina favoritartister, Oklou. Samtidigt som jag tror att hennes musik om några decennier kommer att vara exemplet på hur musik lät på 2020-talet, får jag nostalgi för tider jag inte har levt när jag hör henne framföra min favoritlåt “blade bird” som jag tycker har en hel del nittio-tals-drag. Hennes electronic lullabies trollbinder publiken trots att Zara Larsson kör samtidigt på en annan scen. De visuella elementen och samtalen som läggs in mellan låtarna, ger hennes verk nya dimensioner. Gåshuden infinner sig när hon under framträdandet av “family and friends” sjunger textraden “maybe it’s ok” flera gånger tillsammans med ett drivande arpeggio och ambienta stämmor. Maybe it’s okay liksom.  

Zara Larsson får festivalen att glittra, publiken att drömma och mig att hamna i ett annat universum med en scenografi där allt känns som i en saga. En röst fylld av känslor. Bevittnade en minut av The XX.  

Den andra dagen vaknar jag upp, en aning sliten, i mitt hotellrum där det redan ser ut som att det skett ett bombnedslag eller två. Denna dag var det mycket att editera av materialet från intervjuerna dagen innan, men också mycket nytt material att spela in.  

Helt galet att jag kommer hit för att skriva recensioner och missar mer än hälften av akterna för att jag ska sitta på en kokande trästol och redigera mina små videos. Det tar lång tid för mig att redigera videomaterial tydligen.  

Denna dag missar jag att se Nektar, Geese, Blood Orange, Dijon och The Hives. Märks det att den här texten mest handlar om akterna jag missar? Mitt första jobb som skriftlig musikrecensent inleds alltså lite halvdant. Jobbet att dokumentera festivalen krockar med den faktiska upplevelsen. Jag lyckades dock trängas en stund i Dungen på Killens spelning och jag såg även Lykke Li leverera sitt känsloladdade set på Linnéscenen. Hon såg nästan ut som en trollkarl som utförde magiska formler i sin stora mantelliknande klädsel. The Cure såg jag också en minut av.  

Sista dagen av Way Out West präglas även den av missade akter (chockerande?). Hannes kör en spelning redan kring klockan tolv och det finns inte en chans att jag hinner ta mig till Slottsskogen innan dess.  

Klockan 14 möter jag upp artisten Gustaf Rasch med band för soundcheck för Sj Studio Stage på festivalens område (ja, jag är tydligen även artist på denna festival). Han ska giga och jag ska gästa på vår gemensamma låt “Dansa på min grav”. Gustaf fick igång publiken rejält och mycket folk samlades kring hans gig när han bröt sig ur den inglasade scenen (buren?) och sprang ut till publiken. Sen blir det min tur att gästa, vi står på scen tillsammans och jag dansar nog en aning för mycket, för plötsligt hänger mina in-ears livlöst ner, medan jag har lite småpanik internt. Ingen aning hur det lät, men det var kul iallafall.  

“När allt är slut, vad gör väl det, om hundra år?”. Alla skriksjunger till Maggio. Låten känns peppig och deppig på samma gång. Budskapet kan vara upplyftande med betydelsen att man inte ska ta allting så seriöst och ha mindre ångest över sina beslut. Texten kan väl dock också tolkas utifrån den mer sorgliga vinkeln att vi alla är bortglömda om hundra år (eller så övertolkar jag det hela).  

Sen återstår en viktig fråga när man befinner sig i Slottsskogen i augusti: Vilken vegetarisk food-truck ska man supporta? Det blir till slut en vegetarisk “fish- and chips” från Hasselssons. Den var jättegod men jag ångrade mig efter. Det kändes som min andedräkt luktade fisk (hur det nu ens är möjligt när man inte ens ätit fisk) men fick ett tuggummi av en snäll själ på spårvagnen. Jag blev räddad!  

Terra och Lorde kör samtidigt. Jag lyckas se båda. Förstår nu att Terra är mer kända än jag trodde. Publiken sjunger högt till alla låtarna.  Känns som att vi alla har lyssnat på Kent väldigt länge nu utan att något nytt band i samma anda har skapats. Terra fyller tomrummet av emotionella melankoliska indieband med nittiotals-aura.  

Lorde levererar ett koordinerat nummer med en väl genomtänkt art direction. I mitten av konserten kastas ett stort tyg ut och publiken längst fram får sin sikt skymd av ett gigantiskt lakan med budskapet “I don’t belong to anyone. Est.2013.”. Med vinkningar till BRAT-eran, queerness och den typiska popkulturen, dansar publiken energifullt till alla hits. Jag ser även två tjejer framför mig som delar ett fint vänskapsögonblick när Lorde sjunger “You’re the only friend I need”. De dansar, sjunger och tittar på varandra med stora leenden. Det var gulligt.   

Jag lyckas se första halvan av Gorillaz konsert. Jag har alltid gillat Blur (och Oasis samtidigt, valde aldrig någon sida, sue me!). Det var kul att se deras nya låtar och de nya illustrationerna som spelades samtidigt. Kul att även svenska artisten Yukimi från Little Dragon gästade spelningen. Kvällen avslutades med att dra till Pustervik där Olga Myko fick publiken att dansa till hennes nysläppta popbangers.  

Dagen efter befinner jag mig återigen i den varma tågkupén och mår en aning mer skit denna gång. “TÅG TILL STHLM GÅR KL.10.10”. Jag anlände till och med för tidigt till tåget denna gång. Hade nämligen skrivit in i kalendern att tåget gick en kvart tidigare för att lura mig själv att komma i tid. Komplicerat med effektivt. Tåget åker tillbaka till Stockholm. Glad att jag lyckade ta mig dit, glad att jag lyckades ta mig hem.