När Kornél Kovács var tio år gammal bestämde han sig för att bli DJ. Idogt biblioteksbläddrande i Mixmag och fysiskt följande av DJ:s han såg upp till hade gett ett intresse för jungle och drum’n’bass. Vid 12-13 års ålder (inte ens Kornél själv verkar veta mer exakt) gjorde han sina första gig på olika klubbar i Stockholm. Efter spelningarna kom hans mamma och hämtade honom med bil. Idag beskriver han sig själv under perioden som en ”liten, tjock och efterhängsen DJ-maskot”.
Nästan 20 år senare har en hel del hunnit hända. Genom att vara husets DJ på Spy Bar, turnera jorden runt med sina skivspelare och samtidigt skriva om musik för Nöjesguiden, Dagens Nyheter och Sonic nådde han slutligen fram till egen produktion. På vägen hann han bilda DJ-trion och skivbolaget Studio Barnhus med vännerna Axel Boman och Petter Nordkvist.
Intresset för produktion har alltid funnits där, berättar Kornél i en av många intervjuer inför släppet av The Bells. Men det var inte förrän 2014 års Szikra som han fick självförtroende nog att börja satsa. Den nedstämda men samtidigt euforiska housesingeln blev vida hyllad. Ända sen dess har Kornél framhävt vikten av att fånga in ett brett känslospektrum, gärna i en och samma låt.
Det är ett angreppssätt som utvecklas ytterligare på debutalbumet, på gott och ont. The Bells är Kornéls mest tänkande verk hittills, men det märks inte på ytan. De stigande gitarrslingorna på singeln BB för tankarna till Daft Punk och andra fransmän, lätt nedsmutsat blås och hetstrummor på Gex gör det samma. Dollar Club och Josey’s Tune studsar fram med en glädje och lätthet som påminner om Todd Terje.
Under ett lättsamt yttre döljer sig dock väldigt mycket mer. Mot slutet av skivan sätter låtar som Brian Eno-inspirerade Urszusz och det psykedeliska titelspåret en helt ny ton. Andra halvan av albumet är till stora delar ett soundtrack till promenaden hem efter att klubben stängt. I soluppgång, ensam. Sett i det ljuset växer också någonting mer fram ur första halvans poppigare househits; en dov underton av melankoli, sökande och ensamhet.
På så sätt lyckas Kornél Kóvacs realisera visionen om emotionell bredd och komplexitet mer än någonsin på The Bells. Samtidigt är det svårt att inte sakna de naivt glada italo disco-syntarna från förra årets EP Radio Koko. Någonstans i mångtydigheten skadeskjuts nämligen Kornéls tidigare så naturliga framåtrörelse. Det är symptomatiskt att Pop, som närmar sig just den framåtrörelsen, är en av skivans starkaste stunder. I övrigt står ambitionen att bredda sig ofta i vägen för den raka dans som bjudits på tidigare i karriären. Pretentioner och mångtydighet i all ära, men man ska aldrig underskatta ren och skär glädje.