Krönika: Min gamla akustiska gitarr är viktigare än någonsin

Berlin är svinkallt och jag får min nya jacka på måndag. Så jag bestämde mig för att ägna helgen åt lite egentid. För mig betyder det oftast otaliga timmar med min akustiska gitarr, trevande låtidéer och ett evigt försök att få det att låta okej trots minimala inspelningsmöjligheter. Någonstans mellan kaffekopp tre och fyra kommer jag på mig själv med att googla: “ai tool to make mobile recording sound like studio recording”.

Och så ramlar jag rakt ner i det där mörka kaninhålet där AI-musiktjänsterna tävlar om min uppmärksamhet. Jag sätter igång en tredagars provperiod, som jag säkert kommer glömma stänga av innan jag tryckt ”publicera” på den här krönikan.

Plötsligt sitter jag med en ambient loop. Jag spelar in min röst rakt in i mobiltelefonen. Vips har jag en låt jag tycker är helt okej, gjord i BandLab. Jag har inte gjort ett skit själv, förutom att komma på melodin jag sjunger. Gitarren ligger bredvid på sängen, orörd. Den har inte varit i min famn på flera timmar.

Det är någonstans här det börjar skava. Inte för att resultatet är dåligt. Tvärtom. Det låter rätt coolt. Jag funderar på om jag ska skicka det till någon. Kanske lite cringe? Jag skiter i det. Det låter som något som skulle kunna hamna i en spellista, passera obemärkt och fungera precis som musik ofta gör i dag: som bakgrund, som stämning, som flöde.

Och kanske är det just det som är problemet.

När slutar jag vara musiker och blir istället en prompt med röst?

För när går AI från att vara ett verktyg till att bli upphov? När slutar jag vara musiker och blir istället en prompt med röst?

Den här frågan är inte längre hypotetisk. Bandcamp har nyligen valt att banna AI-genererad musik från sin plattform. Ett beslut som Pitchfork analyserat som betydligt mer än ett tekniskt ställningstagande. Bandcamp har i åratal byggt sitt varumärke kring det mänskliga, det oberoende och det hantverksmässiga. Att säga nej till AI-musik är ett sätt att försvara en idé om vad musik faktiskt är, inte bara hur den låter.

Men alla plattformar kan, eller vill inte, ta den striden. Jag skickar ett DM till journalisten och faktagranskaren Emanuel Karlsten, som uttalat sig mycket om ämnet. Bland annat var han först med att avslöja Spotify-ettan ”Jag vet, du är inte min” med ”artisten” Jacub, som inte alls visade sig vara artist, utan istället ett danskt företag som skapat en ai-genererad hitlåt. Avslöjandet gjorde att låten togs bort från topplistan.

Emanuel Karlsten konstaterar att vi står inför ett vägval som till stor del ligger i publikens händer.

– Kommer vi acceptera att musik skapas artificiellt? Det kommer vara vägledande för Spotify och andra som delar ut pengar, alltså hur publiken reagerar. Och därmed avgöra hur musiker tvingas agera.

Det leder till nästa, betydligt mer obekväma fråga: hur ska vi ens veta vad vi lyssnar på? Låten som jag, eller till största del min iPhone, tog fram kunde likväl varit något som producerats lite halvtaskigt och kvickt i Ableton Live.

Som vanlig konsument finns dock ingen chans att veta. Där kommer vi sitta i knät på tekniken

– Det här är ju den stora branschfrågan nu. Det finns teknik hos tex google som lämnar en vattenstämpel i musiken och är kvar även om musiken remixas. Ska annan AI anpassa sig efter sådan standard? Det kommer också EU-regler som kommer tvinga fram en standard. Just transparensen kommer säkert bli viktig. Eller så blir den inte det, om standarden istället är att all musik är artificiell. Som vanlig konsument finns dock ingen chans att veta. Där kommer vi sitta i knät på tekniken, säger Karlsten.

Det romantiska, som jag vill tro på, är att man hör det. Att AI-musik saknar själ, nerv, mänsklig friktion. Men det svaret håller redan på att bli föråldrat. AI tränas på exakt det vi förknippar med nerv, genre och imperfektion. Den lär sig hur “äkta” låter. Och jag menar, min banala text om kärleksbekymmer är trots allt egenskriven. Min röst är egen. Men resten, och produktionen är helt ai-framtagen.

Det mer realistiska svaret är nog som Karlsten säger – tekniskt. Men det är inget som hjälper oss som lyssnar här och nu.

Så kanske är det just där framtiden avgörs. Antingen i en värld där AI-märkning blir lika självklar som innehållsdeklarationer på mat. Eller i en värld där frågan helt slutar ställas. Där all musik antas vara artificiell tills motsatsen bevisas, och där det mänskliga blir ett särintresse snarare än norm.

Jag plockar upp gitarren igen. Den låter som den alltid har gjort. Lite ostämd. Strängarna stäms lätt av i den bistra vinterkylan.

Plötsligt känns min dammiga akustiska gitarr viktigare än någonsin.