För fyra eller fem år sedan berättade Markus Krunegård att det inte fanns någon tanke på att återförena Laakso, detta popprojekt som var hans alterego innan en blomstrande solokarriär sattes i gungning. Han svarade att han uppriktigt inte visste, han betonade att livet valt olika riktningar för dem. Inte bara hans egen karriär, ett flertal medlemmar hade fått barn springandes mellan benen, inte helt förenligt med rock’n’roll-drömmar. Och i den här återföreningshysterin som råder just nu sticker Laakso ändå ut från mängden – de väljer att fortsätta med eminenta tillika lilla indiebolaget Adrian Recordings och släpper musik för att deras vägar korsats igen. Det är kärleken till musiken och gemenskapen som genomsyrar albumet Grateful Dead, en möjlig hyllning bakåt, men som blickar framåt.
Den första sekvensen, Time of My Life, kom från ingenstans mitt i högsommaren och fyllde många rostiga indiehjärtan med ettriga gitarrer, som i sann shoegaze-anda vällde över oss. Nästan som en orkan, men det uppfattades förmodligen mer som en efterlängtad sommarbris. Även om det i indiekretsar basunerades som ett stort äntligen.
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker på Laakso, ett band som för egen del tonsatte större delen av mina tonår, men bandkamraterna Markus Krunegård, David Nygård, Lars Skoglund och Mikael Fritz söker ny mark. Ska man göra det enkelt för sig är det som en smältdegel av Markus Krunegårds alla alias. Här ryms den där sköra och somriga körsbärspop som får oss att vilja springa barfota i gräset från hans tid som Serenades, den frenesi och intensitet som endast bor i Hets!, indiepop av den äldre skolan om man nu kan kalla Laaksos register för det. Och en penna som vässats allt mer under egen regi. Inte fullt lika drastiskt som när Bobby Gillespie och hans Primal Scream följde upp Screamadelica med Give Out But Don’t Give Up där de frångick det som växte fram deras storhet. Men ändå tillräckligt för att inte leva på gamla meriter. Det märks framförallt på låtar som Breaking Up With Friends och So Happy, So Sad som har ett skelett i vad Laakso en gång var, men där varma syntar ger dem både nytt syre och ny kontext. Ett arrangemang som är mer elegant, genomtänkt och sofistikerat penetrerar inte bara de här låtarna – på sätt och vis är det ett band som lämnat fritidsgården och demoinspelningar och växt upp.
På spår som Fall Down känns det dock nästan som att tiden stått still – som om Laakso konserverat mitten av 00-talet i en låt. Och det är fascinerande hur uppfriskande det kan vara att få göra den där tidsresan ibland, inte minst när dagens musik ter sig allt mer homogen, och att känsloladdad pop nästan raderats från kartan. På albumet springer vi runt bland trädgårdsfester och hålla i handen-pop till betydligt mer skrala hippie-arrangemang, vilket på sina håll kan uppfattas som en splittrad och smått kaosartad blandning. Men faktum är att den röda tråden på Grateful Dead är att varje låt är som en känslobomb på väg att brisera vilken sekund som helst – oavsett arrangemangens uttryck. Om vi så rusar barfota i gräset, är mitt i festdekadensen eller möter någons läppar. Det finns en nerv som får både poparmar och ben att spritta. Och det är väl precis så som pop ska kännas?