Labyrint har arbetsmoral

Labyrint

Siestafestivalen

Betyg: 8/10

Labyrint fyller med sin unga, blandade publik upp Playa betydligt mer än Aleks dagen innan. De har också, förutom en störtskur i slutet, vädergudarna på sin sida i detta märkliga skånska väder där sol och regn kommer och går.

Det är alltid en fördel att vara fler än två emcees på scenen. Därom vittnar alla från De La Soul till MBMA. Dels blir det mer tryck i verserna, och glömmer en av dem någon rad kommer en av medrapparna ihåg den. Vid DBS spelning på Kägelbanan fick till exempel Organismen hoppa in nästan en hel vers åt PST. Men det problemet har inte de supersamspelta Labyrint.

Aki är vassast. Karln är en enda solstråle och den som mellansnackar mest. Bland annat gör han ett anförande innan Arbetsmoral och dedicerar den till arbetarklassen. Väl menat, men man får känslan av att de flesta som har råd med festival tillhör i alla fall lägre medelklass.

”Det är så fett att vara här. Kungar och drottningar!”

Labyrint älskar sin publik. Och de kämpar för att få till det, kompromissar inte.

Mestadels är ljudbilden reggaebaserad, men de smyger in en åttiotalsrapflört i Smutsfolk. Det funkar också.

Slutklämmen, när hela publiken stämmer in i Tribulations, är snudd på gåshudsmäktig. Aki är till och med nere vid kravallstaketet och har sig.

Labyrint har sådan energi. Man tror deras ord när de säger att de är vad folket behöver.

Pass på era recensioner och priser, skiter i

För vi är ortens favoriter