I Liv Strömquists senaste seriebok Uppgång och fall dyker Nietzsche upp för att ge osäkra poststrukturalister ett levnadsråd: ”våga vara vad du är”. Det är ett tips som även Lady Gaga skulle behöva att ta till sig. Men vem är hon egentligen? Born this way visserligen, men what way? Är hon Madonna reinkarnerad? Är hon en förvaltare av chockrockar-arvet i popmusikformat, som tog stafettpinnen från Marilyn Manson och som egentligen borde försöka sno tillbaka den från Miley Cyrus? Allt på en gång? Nu är hon en cowgirl med rosa hatt från den amerikanska södern som ger sig ut på en ”dive bar tour” med musik som hon själv kallar ”raw americana”. Albumet delar namn med både Gaga själv och hennes framlidne moster, vilket kan tolkas som ett anspråk på autenticitet. Märkligt nog är denna image helt frikopplad från hennes faktiska italiensk-franska bakgrund och uppväxt på Manhattans Upper East Side, om jag inte missat något.
Fast egentligen behöver vi inte veta någonting om Stefani Joanne Angelina Germanottas uppväxt för att förstå den nya stilen som ytterligare en outfit i den långa raden outfits Gaga klär i sig och tar av sig: allt som behövs är att lyssna på musiken. ”Americanan” på Joanne får countrypastischen Daddy Lessons från Beyoncés Lemonade att framstå som genuin i jämförelse. Den framträder antingen i formen av överproducerad adult contemporary eller som en tunn fernissa över musik med tydligare släktskap till La Bouche och 90-talsradio än Johnny Cash. Jag föredrar definitivt det senare – ärligt talat, ju mindre country Joanne låter desto bättre. Allra bäst är balladen Million Reasons, där alla pretentioner och förklädnader försvinner och vi lämnas med Gagas starka sång och ett piano. Här blir hon verkligen sig själv på ett överraskande sätt. Det finns blod och passion i texten och musiken, uttryck som vittnar om de riktiga känslorna bakom pokerfejset.
Men snart slungas vi tillbaka in i en värld som känns betydligt mer High Chaparral än sydstatsblues. Förra albumet Artpop var omgivet av ytliga gimmicks – exempelvis att låta någon tömma sitt karamellfärgade magsäcksinnehåll över sig live på scenen – för att kommunicera en essens musiken inte klarade av att förmedla på egen hand. Precis på samma sätt fungerar de otroligt uppenbara referenserna till John Wayne, stövlar, Marlboro, och så vidare, på Joanne – för att vi verkligen ska uppfatta countrykopplingarna, om det så blir det sista vi gör. Att Bud Light sponsrat turnén blir en indikation på hur urvattnade skivans referenser är snarare än den flirt med genuin barkultur och arbetarklass-afterwork som var avsikten.
Låt oss inte skräda med orden: det blir riktigt jävla pissdåligt när låten Dancin’ in Circles går igång och countryn möter ett stapplande beat som är lika delar dub, ska och dancehall. Gaga levererar genomskinliga metaforer för onani i ett visserligen välvilligt försök att bryta tabut kring kvinnlig sexualitet, men herregud, till vilket pris! Spåret borde användas av de katolska flickskolor Gaga själv lämnat bakom sig för att avskräcka ungdomar från att idka självbefläckelse. Lika dålig är refrängen i Come to Mama som låter som en parodi på Dolly Parton, eller något Toby Keith eller Billy Ray Cyrus klämmer ur sig i studion vilken dag som helst. Vämjeligt, men åtminstone lite autentiskt äntligen.
Nåväl, albumet är inte bara en golgatavandring genom klistrig popcountry-kitsch, det finns trots allt fler ljusglimtar än Million Reasons. Få popstjärnor besitter en sångröst lika uttrycksfull som Gagas, och hennes känsla för melodier och hooks är intakt. Perfect Illusion är en solid Gaga-låt i stil med hennes äldre verk. Hey Girl med Florence Welch från Florence + the Machine är en gemytlig duett om systraskap i ett skönt lunkande tempo. Angel Down är ytterligare en bra ballad som verkar referera till den senare tidens dödsskjutningar av afroamerikaner och #blacklivesmatter-aktivismen. Den avslutande Just Another Day har ett snyggt gitarrstick, men nu börjar vi kanske bli lite för välvilligt inställda till Joanne.
Faktum är att skivan inte håller ihop som helhet, vare sig musikaliskt eller estetiskt. Det som borde varit antingen ett avskalat och närgånget singersongwriter-album eller en rakbladsvass och singelspäckad popfest är i stället ett magplask på prärien. Att det här albumsläppet gick många helt förbi är inte förvånande. Tumbleweeds rullar förbi medan Lady Gaga går längst den övergivna landsvägen med tummen i vädret och funderar över sin nästa career-move. När hon kommer hem till Manhattan igen kommer hon förhoppningsvis till insikt om vem hon egentligen är, eller hittar åtminstone ett sätt att återupprätta någon slags relevans som inte bara bygger på gårdagens image.