Nyhet

Lambrini Girls vill få världen att känna röklukten

Publicerad: 19 november 2026 av Filip Beijer

Med det kommande albumet No Refunds i sikte fortsätter Brighton-duon Lambrini Girls att utmana både musikindustrin och den politiska samtid de befinner sig i. Men i takt med att scenerna blir större växer också avståndet till publiken. Festivalrykten träffade Phoebe Lunny och Selin Macieira i Berlin för ett samtal om punkens framtid, kollektiv gemenskap och konsten att inte bli en del av maskineriet.

Det är arbetsdag i Berlin. När Festivalrykten träffar Lambrini Girls är duon på plats för att träffa sitt skivbolag City Slang. Någon större sightseeing verkar det inte bli den här gången.

Phoebe Lunny och Selin Macieira i Berlin. Foto: Filip Beijer

– Det är mest jobb, sova, jobb och sova. Men vi är glada över att vara här, berättar Phoebe Lunny.

Missa inga musiknyheter

Få exklusiva intervjuer, festivalnytt och koll på de stora släppen. Vi ger dig musiken, direkt i inkorgen.

Det är ett band med mycket på gång. Sedan debutalbumet Who Let the Dogs Out släpptes 2025 har Lambrini Girls gått från att vara ett av Brightons mest högljudda punknamn till att etablera sig på en betydligt större internationell scen. Nu väntar uppföljaren No Refunds, som släpps i januari 2027.

Om debuten präglades av satir, humor och skoningslös samhällskritik beskrivs det nya albumet som mörkare och mer radikalt. Men enligt Phoebe Lunny har förändringen inte varit särskilt medveten.

– Samhället och världen är märkliga just nu. Det mörkare soundet är på något sätt en spegling av det. Det har vuxit fram naturligt genom mitt låtskrivande. Den första skivan var mer satirisk, medan den här känns mer som en uppmaning till handling.

Albumet tar sig an ämnen som fascism, folkmord, artificiell intelligens och manosfären. Det är ett resultat av en samtid som blivit allt svårare att ignorera, men också av personliga erfarenheter.

Phoebe beskriver en känsla av brådska som genomsyrar skivan. Hon liknar världsläget vid en brand som sakta sprider sig genom ens hem och behovet av att få människor att känna röklukten innan det är för sent.

– Det handlar om att få människor att inse att något händer och att vi måste göra någonting åt det. Jag tror också att det fanns saker i mitt eget liv som jag själv inte riktigt tog itu med. Det personliga och det politiska flöt ihop.

Selin Macieira håller med om att skivan visar på en utveckling, både musikaliskt och personligt.

– Jag är otroligt stolt över den. Jag tycker att man kan höra hur vi har utvecklats som musiker, både individuellt och tillsammans. Musiken är mer varierad och jag ser en stor utveckling hos oss som personer också.

Mellan kaos och gemenskap

En stor del av Lambrini Girls identitet finns i deras livespelningar. Det är inte bara musiken som står i centrum, utan också det som händer framför scenen. Publiken blir en aktiv del av upplevelsen, där kaos och gemenskap går hand i hand.

– Kontakt är allt. Att kunna titta ut över publiken och känna att de inte bara står där och tittar på oss, utan faktiskt är en del av konserten, är den mest givande känslan jag någonsin haft. Det är den största kicken, säger Phoebe.

Selin beskriver konserterna som bandets viktigaste möjlighet att möta människorna som lyssnar på deras musik.

– Det är den mest direkta kontakten vi har med andra människor. Allt annat sker online. Här får vi faktiskt träffa dem som lyssnar och hitta något gemensamt. Det finns en kollektiv glädje i att befinna sig i ett rum med människor som känner samhörighet med varandra.

Men framgången har också förändrat förutsättningarna. Med större festivaler och konsertlokaler kommer fler säkerhetsbarriärer, större avstånd och en tydligare separation mellan scen och publik.

För Phoebe är just det fysiska avståndet en av de svåraste förändringarna.

– Det som är jobbigt är att avståndet mellan oss och publiken bokstavligen blir större och större. Det blir svårare att nå fram till människor, samtidigt som de försöker nå fram till oss. Men å andra sidan får vi möjlighet att dela den här upplevelsen med ännu fler människor.

Selin saknar också den mer oförutsägbara närheten från de mindre spelningarna.

– Jag saknar när människor kunde kliva upp på scenen och hoppa ner i publiken igen. Det finns definitivt en större separation mellan artist och publik nu, och det är någonting jag sörjer lite. Samtidigt är jag väldigt glad över att vi får spela för fler människor.

Att återvända till mindre scener är därför fortfarande viktigt för duon. Det är trots allt där bandet en gång började.

– Det är själva ritningen till vårt band. Det finns en särskild magi i de intima spelningarna, och det är någonting jag alltid vill kunna återvända till, säger Selin.

Att bli en del av maskineriet

Det finns en tydlig paradox i Lambrini Girls växande karriär. De kritiserar maktstrukturer, kommersialism och musikindustrins brister, samtidigt som de själva blir en allt större del av samma industri.

När frågan om hur de undviker att bli en del av maskineriet kommer upp är Phoebe förhållandevis rak.

– Jag tror inte att man kan undvika det. Man måste vara medveten om sina val och försöka behålla sin integritet. Men man måste också erkänna att man själv är en del av maskineriet. Vi gör ett aktivt val att existera inom musikindustrin, och man kan inte dra nytta av den och samtidigt vara helt fri från dess brister. Det fungerar inte så.

Det handlar snarare om att vara medveten om vilka kompromisser man gör och vilka sammanhang man väljer att delta i. Selin beskriver det som en ständig avvägning.

Samtidigt är det just deras olikheter som gjort samarbetet möjligt. På frågan om Lambrini Girls hade existerat på samma sätt om de aldrig hade träffats är svaret från båda ett omedelbart nej.

– Vi har väldigt olika musikaliska influenser. När man kombinerar två olika element skapar man någonting helt nytt. Det är som två ingredienser i ett recept som inte går att byta ut mot någonting annat, säger Selin.

En ny generation hittar tillbaka till punken

Under intervjun kommer vi också in på den nya generationens relation till alternativ musik. Det som för några år sedan kunde kännas som en ganska smal scen tycks återigen växa. Allt fler unga söker sig till punk, alternativa subkulturer och konserter där den fysiska upplevelsen står i centrum.

Phoebe tror att det är en reaktion på en alltmer digitaliserad och fragmenterad tillvaro.

– Människor vill befinna sig i den verkliga världen. De vill vara tillsammans med andra, vara svettiga och stökiga. Spelningar är en fantastisk plats för det. Vi lever i en värld där vi är väldigt frånkopplade från varandra, och jag tror att människor längtar efter något annat.

Selin ser också ett samband med det politiska klimatet.

– Det har definitivt skett en ökning av subkulturer och alternativ musik. Jag tror att fler unga människor har tillgång till den här typen av musik och kan relatera till den. Det speglar också den politiska situationen vi befinner oss i. Människor dras till musik och berättelser som utmanar mer.

När Lambrini Girls nu blickar mot 2027 väntar ett intensivt turnéår och möjligheten att upptäcka nya delar av världen. För Phoebe finns det dessutom en särskild längtan efter att komma ut och resa igen efter den allvarliga nackskada som tidigare tvingade henne att ställa in spelningar och bland annat lämna återbud till Coachella. Därför är det nästan symboliskt att bara en timme innan vi träffas, har bandet precis blivit klara för festivalen igen.

Hon beskriver känslan som att vara en björn som äntligen släppts ut ur sin bur.

– Jag vill bara se så mycket av världen som möjligt och uppleva så mycket jag kan.

Med No Refunds fortsätter Lambrini Girls att rikta blicken mot en värld de själva beskriver som allt mörkare. Men mitt i ilskan finns också något annat: en vilja att föra människor samman. Och kanske är det just där bandets största styrka ligger? I övertygelsen om att gemenskap fortfarande kan vara en motkraft.