I början av sin karriär var Laura Marling ständigt kopplad till och en del av den brittiska nu-folkscenen tillsammans med bland andra Mumford & Sons och sitt tidigare band Noah and the Whale. Marling visade dock redan på sin debutskiva Alas, I Cannot Swim ett större djup och en annan musikalisk riktning än resten av banden.
Medan Mumford & Sons och Noah and the Whale har blivit allt mer pop och arenarock har Marling i stället gjort tvärtom och hennes musik har blivit mer sparsmakad och minimal. Efter att ha släppt en av de bästa folkskivorna på senare år med I Speak Because I Can 2010 och följt den med den något svagare A Creature I Don’t Know året efter släpper hon nu sitt fjärde album.
Once I Was an Eagle är Marlings klart längsta skiva hittills med sina sexton låtar på 63 minuter. Längden märks av och tyvärr inte på ett bra sätt då låtarna flyter ihop. Genom hela skivan känns det lite som att Marling går på autopilot och resultatet blir mer eller mindre en upprepning av A Creature I Don’t Know och I Speak Because I Can.
Once I Was an Eagle är en solid skiva, men det saknas nya idéer och längden gör tyvärr att de gånger hon träffar helt rätt, som på utmärkta singlarna Master Hunter och Where Can I Go?, försvinner bland de mindre inspirerade låtarna. Marling är trots det en utmärkt låtskrivare och med tanke på att hon bara är 23 år gammal är Once I Was an Eagle troligen bara ett enstaka felsteg för en av sin generations bästa låtskrivare.
[ur Festivalrykten No. 05]