Ljuset innan natten: Lorentz i ett nytt drömskt kapitel

Sedan albumet Kärlekslåtar från 2014 har Lorentz rört sig i ett eget musikaliskt landskap, där känsla ofta går före tydliga ramar. Med “Till nästa dag” fortsätter han på det spåret och resultatet är både drömskt och slående direkt. Vi fick ett snack med Lorentz kring den nya låten.

Vad inspirerade dig till låten och EP:n “Till nästa dag”?
Någon musa är det, men vilken är frågan. Minnen kanske? Det finns ett fotografi från en resa jag gjorde till Spanien som inspirerat mycket. Ljuset i det fotot, kvällen som väntar säger Lorentz.

Det är ett svar som sätter tonen direkt. Låten känns just så, som ett minne man försöker hålla kvar, eller ett ögonblick precis innan något börjar. Det visuella han beskriver går rakt in i musiken.

Hur skulle du beskriva ditt drömska sound för någon som inte har hört din musik tidigare?
Ah! Hur pratar man om sound egentligen? En cool person från Tyskland frågade mig idag om vad jag tyckte om en dikt av Nelly Sachs, och det var också en svår fråga. Vi landade främst i att tyskan lyckas med neologismer på ett sätt inte svenskan gör. Men vi båda tyckte att en annan dikt av Nelly Sachs var vacker. Vi skulle ta upp samtalet igen snart. I EPns sound ser man häftiga saker. Ett hotell i alla fall, i Astoria Hotel. Jag tror soundet ledde mig dit, till låttexten. 

Det är nästan som att han undviker att definiera soundet och det är precis det som gör det intressant. I stället för en tydlig beskrivning får man bilder och känslor. Och när man lyssnar förstår man varför: det här är musik som upplevs mer än den förklaras.

Du spelar på Slaktkyrkan i Stockholm och Trädgårn i Göteborg, vad betyder liveframträdanden för dig just nu?
De betyder väldigt mycket. Jag älskar att spela live, och det är så kul att så många kommer. Jag ser kanske främst fram emot att spela Astoria Hotel. Ja, det kommer bli rätt taggat, får man tippa säger Lorentz.

Det märks att livebiten är central. Och det känns rimligt, för det finns något i den nya singeln som vill växa. Den nästan kräver ett rum, en publik, en kväll.

Lorentz är tillbaka ytterligare en gång, och det känns storslaget utan att tappa det intima. Det är drömskt, men samtidigt konkret, som ljuset i ett fotografi från en kväll som ännu inte riktigt börjat.