En personlig tragedi inträffar, allt rasar, men kreativitet uppstår ur det tomrum som är kvar. För att ta exempel som ligger rätt i tiden: när Charlie Fink och Laura Marling bröt upp präglade det Noah and the Whales uppföljaralbum The First Days of Spring. Bon Ivers omtalade debut, en liknande situation. Vissa knarkar och skriver från mörkret. Andra blir sjuka – och utgår från det. Vad som kännetecknar alla dessa ofrivilliga inspirationselement är det som kan ske när hjärnan eller kroppen lyckats mot- eller bearbeta. När man ska möta en publik som gillat musiken som uppstått. ”Kan inte Charlie bara bli ledsen igen?” ”Varför slutade du att knarka?” Plötsligt ses skaparen som ett verktyg för att leverera lidelsefull musik snarare än en människa. Ett mindre samtida exempel är då Ulf Lundell slutade dricka och fans med plakat på konserter uppmanade honom att börja supa igen.
Local Natives sångare heter Kelcey Ayer och för två år sedan dog hans mor Patricia. 2009 hade han och hans fyra bandkamrater släppt sin debut Gorilla Manor som de slog igenom stort med. Den var nästan naiv i sin bekymmerslösa framtoning. Sedan dess har livet varit en berg- och dalbana av extrema mått men Local Natives har inte slutat skriva musik, inte ens när basisten Andy Hamm lämnade bandet. Nu landar Hummingbird och jag har läst att vissa kallat det att de har växt upp. Jag vet inte. Jag önskar och hoppas att det finns plats för både det lättsinniga och det mer reflekterande i det vuxna laget.
När Ayer på Colombia sjunger ”If you never knew how much, if you never felt all of my love / I pray now you do, you do, you do, you do” och senare i texten adresserar direkt till sin mor, när han på Three Months smeker orden ”I’m letting you know I’m ready to feel you” och i versen därpå erkänner att han fortfarande ringer för att få höra telefonsvararen, så är det inte för att han har växt upp utan för att han har förlorat en del av sitt vuxna jag.
Ljudbildsmässigt ligger Los Angeles-kvartetten nära sin forna gestalt men Hummingbird har – med produktionshjälp från The National-gitarristen Aaron Dessner – en sorgsen stämning som löper rakt igenom den, likt debuten, oerhört jämna skivan. Få av låtarna handlar direkt om Ayers förlust men skivan vibrerar av efterhandsånger och oro. Min mamma är sjuk, har varit länge, och jag vet att jag kommer tänka samma tankar. Om man gav tillräckligt. Varför man inte visade tydligare. Och varför Jag Älskar Dig kan vara svårare att säga till den man älskar kanske allra mest än till någon annan. Hummingbird är visserligen mer än bara ett resultat av bortgång men allra mest framstår den som ett samlat testamente av ord som inte blev nog sagda. På andra halvan av Hummingbird bärs de ofta fram med sådan varsamhet att man kan ana ljudet från något som går sönder. Det är inte ljudet man hade förväntat sig från Local Natives – och det är faktiskt inte ljudet jag önskar höra igen. Det räcker så himla, himla långt med Hummingbird. Att det stannar här.