Lorde känns mer självklar än någonsin

Efter att Veronica Maggio drog över tiden och Sombre med all rätt matat på sina tvåfrasiga refränger tills han fyllt sin tid har publiken endast någon minut på sig att nå från Flamingoscenen till Azalea. Lite otacksamt startar showen dessutom nästan identiskt med den foregaende, med en kamera som visar oss artisten när hon rör sig upp på scenen. Men där slutar också likheterna. Lorde har vuxit upp på scen och inleder med första versen och refrängen av genombrotts-hiten Royals för att sedan ta oss på en resa genom stora delar av sin personliga och ärliga låtkatalog.

“I know a lot of you are a bit hungover” säger hon och fortsätter med löftet “That doesn’t mean I’m gonna go easy on you!”. Med få medel använder Lorde scenens alla dimensioner  för maximal liveupplevelse. Ett par gigantiska LED-kuber som sömlöst flyttas runt i sid- djup- och höjdled, en imponerande ljusshow med integrerat kameraarbete, samt två dansare uppnås en effekt som få andra akter under festivalen matchar. Nar scenljuset skapar prismor av ljus som glittrar som tusentals tårar över Lordes kinder under Liability skapas magi framför vara ogon. Tyvärr bryts förtrollningen för fort av elektroniskt tunga Hammer. 

Utöver detta bemästrar Lorde dock helt växlingen mellan genuina stunder där hon talar direkt till publiken, spontan eufori delad med fansen på de första raderna, och att ga7 helt in i karaktär och verkligen leva ut känslorna i sina dagboksantecknings-inspirerande låtar. Hon guidar oss genom den personliga resa hon gått igenom sedan debuten som osäker 16-åring fram till den världsartist hon är idag. “I thought If I put my thoughts in a bottle and threw it as far as I could. (… ) I was throwing my pain and my grace into the abyss…”. 13 år senare har flaskposten nått flera varv runt jorden och definitivt flutit iland i Göta älv. Under de fartigare låtarna dansar hela slottsskogen, nar en ljuspunkts-dubblett av Lorde projiceras följer allas ögon hennes minsta rörelse, tillsammans lyfter vi den enorma duken med orden ‘I don’t belong to anyone’, och genom hela konserten sjunger publiken med med en röst.

Storheten med festivaler är att de skapar små mini-samhällen där publiken får möta artister från olika genrer, i olika stadier av sina karriärer tillsammans med andra människor från olika platser, i olika åldrar och faser av livet, och upptäcka hur mycket vi har gemensamt med varandra. Lorde ekar Sombres uppmaning att värdera den delade konsertupplevelsen. “Our lives are increasingly in silos. It’s harder and harder to reach out to people” säger hon och gestikulerar att scrolla på mobilen. “This we can only have once”. 

Att avsluta som vi började med en tillbakablick till debutalbumet Pure Heroin och låten Ribs, som kommer i ett helt nytt ljus när den sjungs av en 29-åring som kan se tillbaka på hur otroligt ung hon egentligen var när hon 2013 skrev om stressen att åldras. Lorde har vuxit ikapp sitt djup genom att dela sin introspektion med världen. Hon säger att hon fortfarande känner sig awkward, men Lorde känns mer självklar än någonsin tidigare.