Lorentz & Sakarias
Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast

I en scen i Christopher Nolans Inception går Leonardo DiCarpios karaktär Dom Cobb längs med en solbeklädd gata tillsammans med Ariadne, spelad av Ellen Page. De befinner sig i en drömvärld som är avbilder av riktiga städer, men de omskapar den själva för varje steg och beslut de tar. Cobb lär Ariadne att forma drömomgivningar att träda in i och stjäla information av andras undermedvetna.

På Lorentz & Sakarias andragiv Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast lever de båda bröderna genom ett Stockholm skapat av Vittorio Grassos produktioner. Grasso, en av Sveriges för närvarande bästa producenter – som också låg bakom Alexis Weaks debutalbum – målar instrumentalt upp en bild av huvudstadens mörka timmar så närvarande att det är som att materia föds ur tonerna. Men precis som i Cobbs stadsarkitektur är Stockholm för Grasso mer en inspiration att plocka delar ur. Här existerar bara lokaler som skiner när himlen är dimmad, resten retuscheras bort.

I detta klimat står Lorentz Alexander och Martin Sakarias och noterar vad de ser fladdra förbi genom deltagande observation. Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast handlar om det nu som dagen efter alltid känns så avlägset. Den handlar om det nu som sker på dansgolvet, om den eskapistiska bubbla som är klubben, den cornflakesskål som är dagen efter och den värld där kärlek kan köpas på NK; ändå utan att vara ytlig. Istället behandlas klubben som den kulturella arena den faktiskt är, varför det här albumet bör synas ur ett perspektiv jag aldrig trodde skulle kunna förknippas med Lorentz & Sakarias. Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast är en generationsroman för oss 90-talister som hade sån tur att vi växte upp där kultur fanns på varenda liten betongmur. Bra kultur är inte för alla, då hade det inte varit strävande kultur ute efter att göra avtryck på annat håll än i försäljningsstatistiken, och det gäller inte minst den obeskrivliga utveckling som är Lorentz & Sakarias uppföljare. Min pappa, min mamma, mina systrar kommer inte förstå det här. För även om alla bör ge brödernas ungdomskulturskildring en chans är det ett album för sin samtid.

Om Vi mot världen var en litet naiv tjurrusning mot allt och alla – som jag själv hade svårt för – är Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast ett tydligt mognadsmanifest. De något ojämna texterna pendlar mellan att vara styltigt men humoristiskt talspråk (Baby vi kan göra vad du vill / hon ba ”for real?” / jag ba ”ja baby for real”) och ett tvåfiligt diktande som färglägger Grassos gatulampor i pastell.

Det enda svenskspråkiga släpp som gjort mig lika berörd i år är Simon Emanuels lika r&b-inspirerade Om vi överlever sommaren; ett bevis på hur starkt Sveriges hiphopscen går just nu och att de inte behöver titta på vad som händer omkring dem – de är själva utvecklingen. Jag har gråtit åt starka och trösterika Duvchi-samarbetet Molnen (Ni kan inte nå mig) – vars melodi och refräng redan har benämningen klassiker stämplad på sig – jag har fryst i varmt tempererade rum när jag lyssnat på Newkid-duetten All Good, jag har gapat när jag hört drum&bass-samplen i Nike som för fyra minuter förflyttar duon till Bristols 90-talsscen och jag har relaterat till nästan varenda låt på Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast utan att helt veta varför.

Lorentz & Sakarias rappar inte nödvändigtvis om mitt liv men alla deras rader springer ur en ungdomsgeneration i en större stad på 10-talet – och den ofattbara, skrämmande friheten i allt strukturerat kaos som råder – som knappt behandlats innan.

Lorentz, Sakarias och Vittorios dova stad kanske bär konturerna av Stockholm men jag ser lika mycket graffitin på Långgatorna och vyn över Älvsborgsbron från Röda Sten i Göteborg.