Love Rönnlund – Det våras för dårar

Det finns artister som låter inspirerade av svensk visa, progg och folk. Sedan finns det Love Rönnlund, som snarare känns som någon som klivit rakt ur den traditionen och samtidigt placerat båda fötterna mitt i samtidens trasiga verklighet. På tredje albumet Det våras för dårar fortsätter han att göra musik som känns både tidlös och akut närvarande på samma gång.

Det som slår en direkt är hur levande albumet känns. Inspelningen i Studio Acusticum i Piteå, där stora delar spelats in live med band, ger låtarna en närhet och nerv som nästan känns fysisk. Det låter varmt, organiskt och stundtals fullständigt ostyrigt, som om låtarna håller på att falla isär men alltid landar precis rätt innan det händer.

Rönnlunds musikaliska värld är svår att placera i ett enda fack. Här finns svensk visa, progg, jazziga hard bop-influenser och små drag av bossa nova, men också något väldigt nutida i sättet han formulerar sig på. Man hör spår av Allan Edwall, Barbro Hörberg och Ola Magnell, men lika mycket ekon av Doktor Kosmos och David Ritschard. Ändå känns det aldrig nostalgiskt eller musealt. Snarare som att Rönnlund plockar upp resterna av svensk berättartradition och använder dem för att beskriva ett Sverige där människor försöker hålla ihop trots att systemet runt omkring dem långsamt monterats ner.

Det våras för dårar utspelar sig i ett Stockholm som både älskas och avskys. Ett Stockholm där människor romantiserar sin egen utmattning samtidigt som hyror, stress och ensamhet långsamt kväver dem. Rönnlund skriver om samhällskontraktet som brutits sönder, om värdighet som blivit en klassfråga och om psykbryt som en fullt rimlig reaktion på samtiden. Det är politiskt utan att kännas plakatigt och personligt utan att fastna i navelskådande.

Samtidigt finns det hela tiden humor och värme mitt i mörkret. Rönnlund kan vara vrång, bitsk och förbannad i ena sekunden för att i nästa låta nästan ömsint försonande. Just den där tvetydigheten är kanske albumets största styrka. Han skriver aldrig människor som hjältar eller offer, bara som människor.

Mot slutet, i avslutande “Mittemellan”, landar också hela albumet i något som nästan känns som ett stilla accepterande. Den mjuka kören och den långsamt avstannande xylofonmelodin fungerar som en djup utandning efter ett album fullt av frustration, rastlöshet och sökande. Det är ett väldigt vackert avslut på en skiva som lyckas fånga känslan av att leva i en tid där allting skaver, men där det fortfarande finns något mänskligt kvar att hålla fast vid.

Love Rönnlund fortsätter att framstå som en av de mest originella rösterna i svensk musik just nu. Inte för att han försöker vara unik, utan för att han skriver och sjunger som om han inte riktigt vet hur man gör på något annat sätt.