Språketymologin bakom adjektivet “skön” är ganska intressant. Särskilt när det används i konjunktion med ordet “gitarrkille”. Om du på 80-talet berättat för Ulf Lundell att han var en “skön gitarrkille” hade han förmodligen skålat och lett sitt allra bredaste. Men nu, 30 år senare, efter att en hel generation snubbar matat sitt bekräftelsebehov genom att tolka Eagle Eye Cherrys Save Tonight på diverse alkoholstinna hemmafester har innebörden av termen skiftat en aning. Tack vare bristen på musikaliskt kunnande fann jag mig aldrig i den sitsen och den här texten är således mycket enklare att skriva. Jag var aldrig en skön gitarrkille.
Sommaren 2014 är sommaren då Mac DeMarco kräver tillbaka epitetet. Han tar orden tillbaka till dess egentliga ursprung. När skön bara betydde skön. Gitarr var gitarr. Och kille, det var helt enkelt en kille. Han är ju så älskvärd. På många sätt är Mac DeMarco en indierockens Danny Brown. Han har samma nöjesknarkande aura (varvid det är extra förvånande när han erkänner att han inte ens röker gräs), samma uppsluppna humor och en lika kännetecknande tandrad. Det enda som fattats i ekvationen har varit lite ångest.
På debut-EP:n ägnade han sig åt konceptuella utsvävningar där påhittade radiosekvenser segmenterade låtarna. Uppföljaren 2 var mer direkt och bjöd på mer av det man älskade – gitarrslingor som i allra största allmänhet bara svängde. Salad Days är på många sätt en fortsättning i Macs soliga slacker-narrativ, men det avslöjar också helt nya sidor av honom. På Let My Baby Stay är lyriken nästan löjligt simpel (ett medvetet grepp) när han sorgset upprepar “please don’t take my love away / Let my baby stay, let my baby stay“ mot bakgrunden av att hans flickvän Kiera kämpat med att få visum i landet efter sin flytt från Kanada. Det är personligt och mer naket än den planlöst nikotinfyllda ungdomstillvaro som till stor del präglat hans tidigare verk. Om den mer uptempo Let Her Go har Mac DeMarco sagt att den var ett krav från skivbolaget Captured Tracks för att enklare kunna pitcha honom till kvällsshower på amerikansk TV. Egentligen önskar han att han aldrig hade behövt göra den. Ironiskt när det är den låt på skivan som starkast påminner om hans tidigare material och lyser starkast vid de första lyssningarna. Men kanske ligger det ändå något I det han säger; större delen av skivan landar inte alls till en början. Det mer avskalade och simplifierade ljudet är ju ett steg tillbaka från den soligt täta indierock han sysslat med tidigare. Men I takt med att örat vänjer sig och melodierna blir enklare att urskilja åker Let Her Go allt längre ned på listan över albumets höjdpunkter.
På Chamber of Reflection (döpt efter ett ett led i Frimurarnas initiationsritual där man skulle tänka över sitt liv innan man accepterades in i orden) blir albumets fokus alldeles laserkoncentrerat. Med lullande Casio-syntstick i bakgrunden omfamnar Mac inte sommaren lika mycket som han kastar oss rakt in i den. De soliga försommardagarna (som behandlas som de bör i ett land där mörkret ligger kompakt sex månader om året) är redan förbi. Sommarnätterna är sin egen kammare för tillbakablickande och grubblande.
Mac DeMarco möter dem med ett paket Viceroy i ena näven och en gitarr i den andra.
Under albumets slutsekunder viskar han som om det vore en post-terapeutisk suck av lättnad: “Hi guys, this is Mac, thank you for joining me. See you again soon, bye bye”.
Budskapet är tydligt: I sommar är vi alla sköna gitarrkillar.