Makthaverskan lyfter taket på Kollektivet Livet
en perfekt venue för kaoset

Jag började kvällen på Hirschenkeller på Södermalm. Ensam, 33 bast, och blir leggad i baren. En sån där liten verklighetskoll mitt i allt, man är inte 19 längre, oavsett hur mycket man försöker intala sig det inför en konsertkväll. Det finns en tanke som smyger sig på: kanske ska man ta det lite lugnare nuförtiden. Inte gå all in.

Den tanken försvinner ganska snabbt.

Efter en smått absurd vandring genom Slussen, som fortfarande är ett lapptäcke av byggprojekt och tillfälliga gångar, tar jag mig till slut fram till Kollektivet Livet Bar. Det är rörigt, nästan lite frustrerande att hitta dit, men samtidigt bygger det upp något. En känsla av att man är på väg någonstans som kräver lite ansträngning. Och när man väl kommer fram är det som att allt klickar.

Och det måste sägas: Kollektivet Livet Bar är en jävligt bra venue. Inte på det där sterila, överpolerade sättet, utan på riktigt. Lagom storlek, tillräckligt intim för att allt ska kännas nära, men ändå med utrymme för tryck. Ljudet sitter där det ska, sikten funkar från nästan överallt, och det finns en direkthet i rummet som gör att band och publik aldrig riktigt separeras. Det känns mer som att man är inne i spelningen än att man tittar på den.

Lokalen är tät. Förväntan ligger i luften redan innan första ton.

När Makthaverskan kliver på scen är det utan krusiduller. Ingen onödig uppbyggnad, inget poserande. Bara direkt in i det. Och det är precis där de är som starkast, i det omedelbara, i det ofiltrerade.

Ljudbilden är rå men kontrollerad, gitarrerna skär igenom utan att bli vassa på fel sätt, och trummorna driver allt framåt med en nästan konstant rastlöshet. Men det är samspelet med publiken som gör kvällen. Det är inte en publik som står och tittar, det är en publik som deltar, som sjunger, som pressar tillbaka energi mot scenen.

“Pity Party” blir en av de första riktiga topparna. Den sitter direkt. Det finns något skört i verserna som sedan spricker upp i refrängen när hela rummet kopplar på. Rösterna från publiken tar över nästan lika mycket som de från scenen. Det är inte perfekt och det är exakt därför det fungerar.

De äldre låtarna bär på en annan tyngd. Där märks det hur länge bandet har funnits i folks liv. Varje rad känns inövad i kroppen hos publiken. Det är inte nostalgi på ett passivt sätt, utan något aktivt, som om låtarna fortfarande förändras varje gång de spelas live.

Tempot genom spelningen är inte spikrakt, och ibland känns det nästan som att bandet balanserar på gränsen till att tappa greppet. Men det är också där nerven finns. Det finns ingen autopilot här. Allt känns levande, och därmed också lite farligt.

Mitt i allt slår det mig hur fysiskt det är. Svetten, värmen, trycket fram mot scenen. Den där känslan man kanske trodde att man vuxit ifrån. Och ändå står man där, helt inne i det, utan att tänka på morgondagen eller på hur kroppen kommer må efteråt.

När de drar igång “It’s You and It’s I” som avslutning är det som att hela spelningen samlas i en punkt. Allt som byggts upp under kvällen släpps fritt. Publiken är helt med, varje ord studsar mellan väggarna, och bandet pressar ur det sista utan att hålla tillbaka.

Och sen är det över.

Ljuset kommer på lite för snabbt, verkligheten tillbaka lika abrupt. Man står kvar en stund, lite tom, lite upprymd.

Som livespelning landar det på en stark 8/10. Inte för att det saknas känsla – tvärtom – utan för att Makthaverskan spelar på en nivå där det alltid känns som att det finns ännu ett lager att nå. Ännu ett steg längre in i kaoset, ännu en topp som väntar.

Men kanske är det just det som gör att man fortsätter gå på deras spelningar.

Trots åldern. Trots att man vet bättre.

Eller kanske just därför.