Mandy, Indiana låter inte som något annat

Brittisk-franska Mandy, Indiana låter inte som något annat. Med sin originella blandning av experimentell noisemusik och elektronisk dansmusik gör bandet musik som är svårlyssnad och catchy på samma gång, musik som är upplyftande och euforisk trots att den är fylld av mörker.

Musiken som bandet gör är inte helt lätt att beskriva, kanske för att bandet till stor del rör sig i ett helt eget musikaliskt universum. Här finns tydliga influenser från äldre experimentell musik – som industri och no wave – men samtidigt låter bandet inte som någon av sina föregångare.

På sitt debutalbum I’ve Seen A Way rörde sig bandet i vilda kast mellan olika stilar och uttryck, något som gav skivan en collageliknande estetik. Även om musiken fortfarande kränger åt olika håll så är URGH mer fokuserad i jämförelse. Det känns som att Mandy, Indiana nu verkligen har hittat sitt sound, och URGH känns som ett stort kliv framåt.

En annan sak som gör att jag gillar URGH mer än debuten är att sångerskan Valentine Caulfield verkligen har hittat sin röst. Hennes vokalinsatser har alltid varit fantastiska, och har alltid varit bandets stora styrka, men på det nya albumet når de en ny nivå. Caulfield pratar, skriker och sjunger om vartannat, alltid levererat med en helt egen skärpa. Eftersom de flesta låtar är på franska så förstår jag inte alltid texterna, men även när jag inte förstår texterna så fångas jag av den känslomässiga intensiteten i Caulfields röst.

URGH är ett brutalt album, en skiva som kräver en hel del av sina lyssnare. Det här är inte musik som man lyssnar på lite slött i bakgrunden, för det är musiken alldeles för skev och kantig. Men för den som orkar ge albumet den uppmärksamhet det kräver så är det verkligen värt det.