Maria Somerville: En timme i dimman
och vi ville inte vakna

Nashpaints öppnar kvällen

Redan klockan 20.00 lokal tid kliver Nashpaints på scen. Bakom namnet döljer sig irländske Finn Carraher McDonald, som inleder sitt set hukandes över sina pedaler, byggandes lager på lager av reverbdränkta arpeggion. Det är svävande, atmosfäriskt och nästan meditativt. Publiken, som redan fyllt lokalen ordentligt, sugs snabbt in i det ljudlandskap han målar upp.

Det finns något nästan viktlöst över hans framträdande – som att sväva några centimeter ovanför golvet. När trummaskinen smyger in och de första sånginslagen letar sig fram fördjupas känslan ytterligare. Det är ett set som väcker nyfikenhet och som gör att man direkt vill dyka ner i inspelningarna efteråt.

Drömpop i full blom

Vid 21-tiden är det dags för kvällens huvudakt, Maria Somerville. Hon möts av ett påtagligt engagerat hav av ansikten, och det står snabbt klart att många i publiken har väntat just på detta ögonblick.

Med låtar främst hämtade från det hyllade albumet Luster bjuds vi på en timmes intensiv, drömsk resa. Gitarrerna är insvepta i reverb och distortion, men snarare än att grumla ljudbilden skapar det en tät, omslutande atmosfär. Det är ett konstant flöde – låtarna glider in i varandra och bygger ett sammanhängande landskap av dimmig pop och svävande melodier.

Spår som ”Garden” och avslutningen ”All My People” blir till emotionella höjdpunkter. Somerville målar med breda penseldrag, men detaljerna finns där för den som lyssnar noga: en viskande sånglinje, en pulserande bas, ett trumkomp som driver framåt utan att spräcka drömmen.

Publiken är med henne hela vägen. Det är ett jävla ös, inte i betydelsen moshpit och svettig kaosenergi, utan i den där kollektiva känslan av att alla i rummet delar samma dröm under en timme. Man ser hur människor blundar, gungar långsamt, försvinner bort.