Markus Krunegård
Göteborg, 5/3 – 2016

Hur mycket plats kan man egentligen ta som artist utan att ens fanskara tröttnar och tappar intresset? Finns det en gräns när någons ego blir så pass uppblossat att det endast är hybrisen i musiken som utstrålas? Rent teoretiskt skulle Jonathan Johanssons trilogikonsert kunna vara ett sådant fall. Att framföra tre timmar av ens eget material är oerhört djärvt, men när slutresultatet blev så pass bra som det blev är det en fullkomligt acceptabel speltid. Någon som både har materialet, charmen och nog många hängivna fans för att göra en liknande helkväll är Markus Krunegård, men av någon anledning verkar det som att han anser sig ha nått denna hybrisgräns redan när han knappt spelar mer än timme under en akustisk konsert där alla kommit enbart för honom. Om det är för att han blivit hårt uppväxt med jantelagen eller om han genuint inte förstår hur han kan sälja ut tre kvällar på Hagakyrkan är oklart, men när han tackar så hjärtligt och ödmjukt efter varje låt är det svårt att inte älska honom ännu mer än innan – även om han inte förstår det själv.

Under refrängen till den inledande Hemma börjar nästa dag känns det som att Hagakyrkan var byggd för honom i åtanke. Den vrålande akustiska gitarren smälter ihop perfekt med lokalen och låter som en ljudvägg tagen ifrån valfritt My Bloody Valentine-spår. Krunegård har dessutom bemästrat konsten att framföra avskalade versioner av hans mest storslagna spår, där både Under broarna i Skanstull och Hell Yeah Norrtälje blir eleganta och glädjetårsfällande. Spåren som i originalform är akustiska eller allmänt lågmälda gör sig precis lika bra som de låtar som transformerats för kvällen – med Hjälp som främsta exempel. Inte bara blir hans narrativ i låten ännu mer smittsamt på våra läppar under Hagakyrkans tak än i hörlursform, men outrot blir så mycket mer emotionellt intensivt när Krunegård vrålar ”yeah yeaaah” som om det vore hans mest personliga diktrader.

Kvällens mest oväntade moment var valet att inkludera en helt ny låt när han släppte Härskarens teknik-EP:n bara förra året och samtidigt är fullt upptagen med Laaksos comebackskiva i nuläget. Oavsett var det nya materialet somrigt och tropiskt, men samtidigt melankoliskt – och otroligt hoppingivande för framtiden av hans solokarriär. Trots att det har gått fem fullängdsalbum sedan han började skriva musik under eget namn är han inte ens i närheten av att tappa gnistan. Det är någonting som genomsyrar hela kvällen, även det temporära snedsteget i att göra om Samma nätter väntar alla till en halvseg discodänga istället för att framföra den så ömt som han spelat liknande låtar, för oavsett så plockar han fram en kontrast i versionen som ger resten av de framförda spåren ytterligare perspektiv.

Som om vi inte vore frälsta nog går han upp på en faktisk predikstol under extranumret och sjunger Everybody Hurts utan mikrofon – och bara ropar den rakt ut över publiken. Det känns som att alla i publiken blir en och samma person, som förstår den exakta känslan av att leva i en stad som har längtan som kärnkraft eller där livet är utan refränger. Men Krunegård gav oss refränger nog att räcka hela året ut.