Markus Krunegård
Way Out West, 7/8 – 2014

Det går nästan inte att åka på festival utan att skymta Markus Krunegård på affischen, han har blivit lite av ett självklart element, nästan som en inventarie. Tro det eller ej, men det är faktiskt första gången någonsin i Way Out Wests historia som du kan läsa hans namn på den alltid så utsmyckade affischen. Han beskriver det som julafton, och jag kan förstå; alla svenska popartister vill spela här. När man tänker efter är det ju ganska underligt att det skulle ta hela fyra soloalbum, i synnerhet när det redan på första albumet fanns ett par fullträffar och att han i ett tidigt skede erövrade Hultsfred, Arvika och Peace & Love.

Väl på plats ger Markus en inblick i att vara här, och det känns mer som att han bockar av sin bucket list, för särskilt tagen av publiken går det inte att vara. På Bråvalla i somras var publikhavet det dubbla, men framförallt har han mött betydligt mer entusiastiska publikhav i sina dagar. Att klockan bara är barnet borde inte betyda mycket, hans melodier är tillräckligt smittsamma och textraderna rena nikotinet. Way Out West-publiken är onekligen svårflörtad. Det krävs festivalklassikern Jag är en vampyr för att folk ska vakna ur sin sömniga tillvaro trots att inledningen gett oss mäktiga Hell yeah Norrtälje och samtidsinjektionen Invandrarblues.

Via absurda mellansnack; helt oförståeliga och tagna ur sitt sammanhang, bäddar han in publiken med uppkäftiga texter, riviga gitarrer och som alltid en ursinnig kraft. Han pratar om psykisk ohälsa, känslan av att ge upp och sex. Sjunger så många Södermalmsreferenser att Göteborg är i chock. Markus Krunegård är från Norrköping, men porträtterar bilden av Stockholm bättre än någon annan.

Att han är lite av ett poetiskt geni visade han inte minst med sitt senaste giv, Rastlöst blod. Textraderna ”Kolsyran pumpar mellan två hjärtan” och ”man kan ta livet av sig, men man kan också ta en cigarett” etsar sig fast sekunder efter att de träffat våra öron, trots att det är ett rafflande tempo där Markus spottar ur sig textrader i samma tempo som Håkan Hellströms Kom igen Lena! 

Med facit i hand har antagligen Markus Krunegård romantiserat bilden av Way Out West, för i ärlighetens namn förtjänar hans rebelliska upptåg och melankoliska trauman betydligt bättre än en fastfrusen massa med armar i kors. Fram med armbågarna, allsången och energin.