Mattias Alkberg sa nyligen i en intervju att han inte sysslar med nyskapande, att allt redan är gjort och att det inte finns något modernt med albumet Personer. Må så vara, men även om teknikerna och tongångarna känns igen så är de framställda ur en vinkel som känns helt ny, då den ständigt närvarande autotunen blir något annat än vad vi är vana vid. Den numera välkända rösteffekten kritiseras ofta för att göra sång kall och anonymiserad, men här är det själva poängen. Alkberg är mycket mer än blott en existentiell Lorentz som istället för mimosa och parfym sjunger om svensk skog och folkhemsmisär. Det finns ett syfte med autotunen som inte enbart är estetisk. Det är som att vi lyssnar på allmängiltiga och anonyma röster, läser hatiska nätkommentarer, tar del av meddelanden utan avsändare. Vi kopplar in direkt i något slags kollektivt undermedvetande. Texterna understryker känslan av att vi blickar in hos olika personer (som titeln ju antyder) och hör fragment ur deras vardag, fragment som inte alltid är behagliga eller sympatiska. Ta till exempel ”Livet leker, kuken står, har glott på amatörporr sen igår” eller ”Bygg en egen bomb, sjunga nationalsång, hota Åsa Lindeborg, älska Sabaton”.
Alkberg visar än en gång prov på förträfflig fingertoppskänsla när det kommer till att känna av Sveriges sociala och politiska klimat. Texterna får en kuslig relevans i skuggan av diskussioner om tiggeriförbud och flyktingkatastrofer, och det är skönt att ha Alkberg som en sorts motpol i en tid när mänsklighetens sämsta sidor gång på gång visar upp sitt fula ansikte. Albumet verkar mana till andra handlingar än att ständigt trycka ner varandra.
Allt är dock inte diskbänksrealism och sociala problem. I spenaten och avslutande Det som var ska bli igen ligger båda två nära Crystal Castles gotiska elektronik och rör ett svårmod som inte har att göra med någon politisk situation, utan snarare tid och rymd, död och återfödelse. Ett mörker med djupa rötter helt enkelt. Den flytande känslan av upplösning förstärks av skivans ljudbild, som trots att den förlitar sig nästan helt på elektroniska instrument känns ömtålig och organisk. Det är lätt att missta för tunn och slarvig produktion, men ju fler varv Personer snurrar i skivspelaren desto bättre låter dess atmosfäriska och eteriska syntar.
Personer är en skiva som växer. Albumets sound är visserligen inspirerat av R. Kelly men resultatet är långt ifrån lättillgängligt. Ossendorf är en skramlande och dissonant storm. Det inledande beatet skapar en impuls att dansa, men när den olustiga känslan slår sig ner i låten ordentligt så är det lätt att tappa takten. Kakafonin i ”refrängen” är så kompakt att jag för ett ögonblick funderar över om det är genialt eller om skivan bara är uselt mixad. Lyckligtvis landar jag i den förstnämnda slutsatsen.
Ossendorf är i gott sällskap: några av årets absolut bästa låtar finns på albumet. Jag tänker framförallt på den första singeln Tjugonde. Den är likt en dröm som är hemsk att vakna ur för att den är så lycklig, eller som en enskild vacker stund i ett hektiskt liv, som en eldfluga i kompakt mörker. En låt värdig att gråta till. Det handlar om verklig eller inbillad frigörelse från ekonomisk press, skönhetsideal och allmän vardagsångest, för all ångest kan inte vara vacker och romantisk. Att hanka sig fram genom livet är nog med utmaning för de flesta.
Inledande Pankst är också ett drabbande stycke om hemlöshet och utsatthet, med en refräng som trots sin moderna produktion känns helt tidlös, närmast arkaisk. Ingens slav har albumets kanske bästa text, om alkoholism och utanförskap, det är svårt att värja sig. Alkbergs författarskap slår rakt igenom hur många lager av elektronik och rösteffekter som helst.
Det går tyvärr inte att bortse från att experimenterandet med modern elektronisk musik inte alltid fallit väl ut. Det är genuint svårt att hålla koncentrationen uppe genom hela Knäve, vars dryga fyra minuter skulle behövt långt mer idérikedom och variation än ett enkelt beat, en basgång och en upprepad fras. Svensk Elegi är en riktig soppa, en jäkla röra rent ut sagt, och den enda låten där R. Kelly-inspirationen på riktigt känns fånig. Inget hänger ihop, breaket efter refrängen är helt tandlöst och själva refrängen känns alltför melodramatisk för att beröra.
Generellt sett så är andra halvan av albumet inte lika stark som första, och det är tur att Alkbergs lyriska talang håller så pass hög nivå att den räddar låtar som Ingen sömn på Stengatan och Kapten Krook. Tack och lov så rundar Alkberg av med en fullträff, redan nämnda Det som var ska bli igen avslutar den här elektroniska utflykten genom att blicka in i oändligheten på ett ödesmättat och vackert sätt.
Det bjuds på blandad kompott med andra ord, men det positiva väger mycket tyngre än snedstegen, helheten tyngre än de enskilda låtarna. Personer är en skiva jag inte skulle vilja gå in i höstrusket utan.