Mew
Bråvalla, 26/6 – 2015

När de inledande ackorden i Making Friends upprepas låter det mer som en emotionellt laddad siren än ett oskyldigt intro. Att de vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt är dock helt förståeligt, då det skulle vara en enorm förlust att inte få ta del av en så pass explosiv och sommaroptimal öppningslåt som Witness. Det känns som att solen lyser lite extra specifikt för Mews skull när det lekfulla huvudriffet flyter igenom refrängen och Jonas Bjerres magiska röst förtrollar publiken. Dock tappar han viss karisma när han som vanligt står helt blixtstilla på scen.

Nyare spår som The Night Believers och Satellites fungerar precis lika bra som äldre Special och The Zookeeper’s Boy, även om det märks att publiken inte är särskilt intresserade av den relativt färska skivan. Trots Jonas minimalistiska scenuttryck försöker basisten Johan Wohlert kompensera med mjuka och sensuella rörelser, som funkar som allra bäst på festivalanpassade Beach, när en lätt blir hypnotiserad av hans bashantering.

Från att ha blivit något underväldigad av bristen på explosiva tendenser under Snow Brigade, rör sig bandet sig mjukt och försiktigt till She Spider, som inte bara har bandets kraftigaste refräng utan dessutom ett solo av mastodontstorlek. Efter att ha blivit helt blåsta ur vattnet, så påminner Jonas oss under låtens slutskede att ingen är säker ens i någons famn när det finns främlingsfientlighet omkring oss, via de sista textraderna. Hårt slående, men att efter den något sega Water Slides få den dödliga kombinationen av Am I Wry? No, 156 och Comforting Sounds känns det som en rejäl uppercut i hjärtat. Onekligen tre klassiker som visar bandets allra bästa sidor.

Till sist vaggas vi lugnt till eufori medan Comforting Sounds når sitt klimax och formar en explosion av ljud, men lämnar en viss förundran – om Mew hade framfört exakt samma spelning inomhus med tillhörande videoprojektioner som de tidigare bekantat sig med, hade vi inte haft någonting ännu mer magiskt än såhär?