Mew
Göteborg, 26/6 – 2017

Rent hypotetiskt är Mew det perfekta förbandet till Coldplay. Båda banden har ett bejublat förflutet som indieälsklingar och kan skriva magiska fullträffar som sätter tårarna i halsen när de väl behagar, men jobbar nu hellre med en kommersiell feelgood-vinkel i stället. Jonas Bjerre och Guy Berryman vänstrade med sina respektive band i början av sekelskiftet och skapade Apparatjik, ett oerhört introvert sidoprojekt med en massa syntlåtar där de leker utomjordingar. Medan Coldplay gick och blev världens kanske största band har Mew spenderat de senaste tio åren med att bland annat vara malplacerad öppningsakt åt band som Nine Inch Nails och The Flaming Lips. Inte minst har de försökt charma den svenska publiken genom att spela på nästan varenda festival vi haft genom åren – Peace & Love, Hultsfred och Bråvalla är bara ett snabbt urval. Det Sverige-erfarna bandet borde då vara precis vad som krävs för att göra kvällen lite extra speciell, särskilt eftersom de utnämnt sig själva till ”the world’s only indie stadium band”.

I slutändan spelar likheterna och förberedelserna ingen roll – ett band kan omöjligt vara nog redo för hur stelt det är att bemöta ett publikhav fyllt av 66 000 uttråkade Coldplay-fans. Det hjälper inte heller att Mew får spela under två partytält som smällts upp på en tjugondel av den gigantiska scenen medan ljudet inte på något sätt har anpassats för att göra dem rättvisa. Samtliga medlemmar i bandet verkar däremot inte bry sig särskilt mycket om omständigheterna och dansar livligt runt i sin inhägnad. Själva framförandet är det inga som helst problem med – kombon Special och The Zookeeper’s Boy låter exakt så samspelt som alltid – men det normalt sett blytunga gitarrsoundet låter knorrigt och halvdant när det ekar ut i Ullevi. Apocalypso och Satellites lider av liknande problem när de försöker bygga upp någonting mäktigt och storslaget, men ljudet blir så pass grötigt att känslan aldrig riktigt infinner sig, hur mycket de än kämpar för att göra sitt bästa.

Samtidigt finns det en enorm värdighet i valen som Mew gör. Om de hade velat visa en polerad sida av sig själva och skruvat upp sell out-volymen till max hade de haft alla möjligheter till det, som att öppna med partybomben Witness i stället för In a Better Place från senaste skivan. Ett band som värnar om möjligheten att spela inför en folksamling av den här storleken väljer kanske bort sina niominuterslåtar – men inte Mew. De ska envist avsluta med den gigantiska och förlösande Comforting Sounds i vanlig ordning. Viss glans försvinner med låten när den tunnas ut i det ambivalenta publikhavet, men bandets statement förblir: de har inget intresse av att försköna sig själva för att locka till sig nya fans i kväll. Därför känns hela upplevelsen som att Coldplay bjudit med sina kompisar till en fest där de inte känner någon, och lämnat dem ensamma för att hänga med någon annan så fort Mew kommit in genom dörren. Ändå lyckas danskarna finna någon stolthet i det, trots att deras musik i slutändan bara blir soundtrack till att publiken köper Coldplay-merch inne på området eller klunkar öl i väntan på bandet de har betalat för ska börja. Och det är väl egentligen det exakta syftet med en öppningsakt – något som fördriver tiden, men samtidigt inte överglänser huvudakten. Då kanske Mew till slut är det perfekta förbandet till Coldplay ändå.