Michael Kiwanuka
Publicerad: 27 mars 2012 av redaktionen
En vitare version av Bill Withers– eller en svartare version av Van Morrison (i synnerhet hans tidlösa Astral Weeks), har man fått höra om Michael Kiwanukas debutalbum Home Again. Jag vet inte, jag. Jo, i viss mån bär den spår av Bill Withers känsla för melodrama, och liksom Astral Weeks känns den gjord i ett svep. Och de omisskännliga flöjterna bär självklart spår av ljudbilden i Wonderful Remark och Brown Eyed Girl. Den känns ändå rätt så… brittisk, på ett sätt som avviker från dessa två musikaliska liknelser. Kanske är det bara för att jag vet om vilket som är Kiwanukas ursprungsland, men det är mer av sjuttiotalsk brittisk lovers rock och mindre av gospelkyrka och Irish Heartbeat.
Kanske om man tänker sig att den då lillgammalt brådmogne Eddie Hodges som 1961, fjorton år vid tillfället, spelade in den något sliskiga men ändå charmanta plattan I’m gonna knock on your door, blivit kidnappad av ett gäng obskyra jazzsnubbar med karibiska rötter som tagit honom på en och annan slirig turné där brasset, kröket och kvinnorna flödat, och att hans hjärta brustit i olycklig kärlek först vertikalt och sedan horisontellt. Om man tänker sig att sedan har han brutit med jazzmusikerna och hittat någon gammal Bobby ”Blue” Bland-vinyl som han förlyssnat sig på, och på något lokalt kafé träffat ett band han börjat jamma gamla evergreens med så att de sitter som musikaliska gångjärn. Om man tänker sig att han som, säg tjugo-tjugofyraåring har han suttit ned på en ensam kammare och skrivit detta. Då kunde det kanske låta som Michael Kiwanukas Home Again gör.
Men det är ju bara vilda spekulationer. Eddie Hodges skrev mig veterligen inte så mycket material själv, och hade han gjort det skulle det förmodligen inte låta så ögonblickligt, genomtänkt och tidlöst som Home Again gör. Det är på något sätt betryggande att det fortfarande kan göras sådan här musik. Ett bevis om något på att soulen står sig som en stadig grundpelare till en mycket stor del av populärmusiken vi har. Och på att Michael Kiwanuka är något av en musikalisk trollkonstnär. Dagens band är Michael Kiwanuka, och hans medmusiker på Home Again: ett av 2012 års hittills bästa alster.