Inför första skivsläppet var det viktiga för Mikal Cronin att bryta med Ty Segall och staka ut sin egen väg som soloartist. Så här fyra år senare, med underligt förbisedda garagepop-mästerverket MCII i bagaget, är premisserna annorlunda. Några jämförelser med Ty Segall är egentligen inte relevanta längre, och på MCIII går han så långt som att skicka in en hel orkester i garaget.
Utöver Cronins till synes medfödda talang för att misshandla gitarrsträngar spelar han enligt konvolutet också valthorn, tzoura, saxofon och trumpet på det som bara enligt antalet instrument bör klassas som hans mest ambitiösa skiva hittills. På skivans B-sida (som han strukturerat med inspiration från Kate Bushs Hounds of Love) finner vi självbiografiska låttexter ihopsatta till ett konceptalbum som, istället för att vagt alludera till ett mystiskt förhållande för fem år sen, konfronterar Cronins psykologiska upplevelser rakt framifrån. De musikaliska pojkstreck han i vanliga fall ägnar sig åt – långa gitarrutsvävningar och minst ett solo för mycket i varje låt – är helt frånvarande i låtsvitens start. Mot stråkarrangemang han själv skrivit och med melankolisk darr på rösten börjar han i) Alone, ”I’m not alone /…/ I can’t sleep /…/ Light is gone, hope is broke”, innan det långsamt går upp för honom vem som bär skulden. ”I cut myself away” upprepar han samtidigt som låten går in i sin coda – elgitarrer, trummor och stråkar dånar tillsammans som om det var tredje akten i en Oscarvinnande film om någon historiskt missanpassad person.
Det hela målas med penseldrag som kanske är lite, lite för breda för någon som i vanliga fall gör mer uppsluppen musik, men lekfullheten kommer tillbaka redan spåret efter, vilket på ett sätt är förlösande, men också helt meningslöst. Det finns ett vagt (VAGT!) genomgående narrativ i låtsvitens lyrik, men på ett musikaliskt plan är konceptalbumet som sådant nästintill frånvarande. Om det inte vore för låttitlarnas inledande etiketter, ”i), ii), iii)” etc., hade förmodligen skivans konstruktion flugit över mångas huvuden, så när som på den stundtals mer dystra klangbotten som, i slutändan, mest kommer i vägen för Cronins förmåga att skriva energiska popmelodier.
Om konceptidén känns tvångsmatad så gör åtminstone inte uppsjön av instrument det. Valthornet har sin plats, liksom tzourorna har deras, och trots att MCIII inte infriar alla av sina högtflygande ambitioner är det ytterligare ett i raden av vackert soldränkta garagepopalbum från Mikal Cronin. Undrar vad nästa skiva kommer heta.