Varför, frågar jag mig själv, varför pratar vi inte mer om Spencer Krug? En jämförelsevis osjungen indielegend från andra sidan Atlanten som har pysslat med musik sedan 2000-talets början. Sedan dess har det blivit, beroende på hur man räknar, femton album och ett knippe EPs. Det kanske är en smula ointressant att kasta runt siffror, de betyder inte så mycket egentligen. Arcade Fire släpper en skiva var tredje år, men det spelar ingen roll då de alla är fantastiska. Krug är, med sin stora mängd material, kanske inte lika pricksäker varje gång. Men ändå. Band som Wolf Parade, Sunset Rubdown, Swan Lake, Frog Eyes och Fifths of Seven har alla haft sin beskedliga mängd fullträffar genom åren. Om du känner dig vilsen bland alla dessa namn, frukta inte: du har just blivit introducerad till en av Kanadas mest intressanta artister på den här sidan av sekelskiftet (de andra torde väl vara just Arcade Fire eller Dan Bejar från Destroyer).
Förutom denna uppsjö av band gör han också elektronisk musik under namnet Moonface. Eller, ja, han gjorde. Fram tills Julia With Blue Jeans On. Namnet är visserligen detsamma, men de elektroniska inslagen får nu stå i bakgrunden till förmånen för ett piano. Tidigare har hans ofta storslagna lyrik (case in point: Dragonslayer med Sunset Rubdown) ackompanjerats av om inte ett helt band, så alltid en mäktig ljudbild. Nu finner jag Krug helt utlämnad på ett sätt jag aldrig hört honom tidigare. Det är hans säregna röst och ett piano, varken mer eller mindre.
Jag vill säga att Krug gjorde sitt epos i Dragonslayer, men faktum är att jag aldrig hört honom så mycket hemma i sitt element som nu. Där inledande Barbarian mjuk introducerar rösten för pianot, tar Everyone is Noah, Everyone is the Ark de båda till sina extremer. När låten når sin kulmen efter dryga två minuter stirrar jag rakt fram, med gapande mun utan att riktigt vet var jag ska ta vägen. Detta är inte den Krug jag är van att höra. Precis som albumtiteln hintar om är lyriken, precis som arrangemanget, mer direkt. Metaforerna och allusionerna finns där, men det är ändå uppenbart att det här är en man som gör upp med sitt gamla jag. ”Set fire to my music/it wasn’t much good anyway/set fire to these computers/we had to use until today” sjunger han på November 2011, ett av de få spåren som inte tyckts vara helt dränkt i melankoli.
Musiken blir successivt något lättare allteftersom skivan går mot sitt slut, men det här en inte skiva du sätter på för lite ”easy listening”. Möjligtvis när du sitter på bussen, huvudet mot fönstret, stirrandes ut i den gråa verklighet som för året är vardagen. Då kan man närma sig skivans fulla lyssningspotential, men som mest växer den – som så mycket annan musik – med rätt utrustning. Krug spelade in sitt pianospelande och sång i samma tagning, vilket ger hans röst en härligt ansträngd klang utan att för den sakens skull tappa sitt fokus. Skivans tystare partier gör att när pianotangenterna trycks ner så dånar det verkligen, som om den var inspelad i en tom kyrka. Det är också just så musiken bör upplevas. Inte nödvändigtvis i en kyrka, men en lugn plats där man ostört kan sätta sig ner i en timme. Skivan må klocka in på strax under femtio minuter, men de där extra tio kan behövas. Det är en väldigt emotionell skiva, som lämnar lite av en obehaglig tomhet efter sig.
Även på titelspåret riktas det kritik mot hans tidigare material, då i form av raden ”I see you there at the bottom of the stairs / Obliterating everything I’ve ever written down”. En rad som visserligen följs upp med ett ”da da da”, något som återigen understryker att det här är Krug som vi aldrig sett honom tidigare. Saknaden efter Sunset Rubdown är stor, men om det är något projekt jag ser Krug stanna kvar vid för en tid framöver så är det detta.