Morrissey är fortfarande ett minfält

Vi känner oss trygga i att släppa den här recensionen nu, eftersom många i kultur-Sverige redan har recenserat Morrisseys musik. Vi är inte här för att recensera människors politiska åsikter, även om det nästan alltid kommer på tal när det gäller Morrissey. Jag tror att många nämner det dels för att det just är han, dels för att markera distans.

Men fokus bör alltid ligga på musiken. Det finns nästan alltid något att hämta där, om man inte väljer att stänga ute det helt. Och gör man det går man också miste om ganska mycket. Nu är Morrissey aktuell med sitt fjortonde album.

Så nu har jag alltså min chans att äntligen såga Morrissey? Många har redan gjort det. Det har sågats i spaltmeter efter spaltmeter i allt jag läst men det har också hyllats, absolut. Morrissey själv måste vara ganska van vid att delas in i olika läger vid det här laget. Kanske är han trött på det. Eller så älskar han det. Vi vågar inte riktigt gissa.

Morrissey kan ibland framstå som paranoid, men det betyder inte att han alltid har fel. Det finns människor som avskyr både honom och hans musik och som alltid har gjort det. Den här recensionen är egentligen inte till för dem.

Hur löser man egentligen problemet Morrissey? På sitt fjortonde album Make-Up Is a Lie finns det faktiskt flera riktigt bra låtar. Över ett ganska brokigt musikaliskt landskap med inslag av postpunk, chanson, soul och disco sjunger den 66-årige sångaren i vad som fortfarande är en mjuk och imponerande röst. Den gamla repertoaren av förtvivlan, trots, hängivenhet, förakt och svart humor finns där som alltid.

Problemet är bara att musiken numera ofta känns som ett minfält. Förr kunde man kasta sig rakt in i Morrisseys värld och vältra sig i melankolin utan större eftertanke. Nu lyssnar man mer försiktigt. Vänta nu, menade han verkligen det där? Var det ett skämt? Eller inte?

Han gör det inte direkt lättare själv. Delvis av ren trötthet funderade jag ett tag på att skriva om albumet utan att alls gå in på Morrisseys många kontroversiella åsikter. Men det verkar inte vara vad han själv vill. Redan i öppningslåten “You’re Right, It’s Time” sjunger han att han vill tala fritt och inte känna sig fångad av censur.

I många avseenden är det här ändå samma gamla dragkamp som funnits i hans musik ända sedan tiden med The Smiths. Längtan efter kärlek och förståelse kombineras med en nästan trotsig känsla av utanförskap.

Musikaliskt finns det gott om ljuspunkter. Titelspåret Make-Up Is a Lie är dramatiskt och storslaget, med slagverk, stråkar och en märklig men effektiv melodik. Den känns nästan som ett eko av Morrisseys klassiska berättelser om romantik som redan från början är dömd att gå fel.

Albumet innehåller också en överraskande cover av Roxy Musics “Amazona”, där Morrisseys röst sveper över låten med en storartad och nästan nostalgisk längtan. Och för den som alltid uppskattat hans mer antiromantiska relationsskildringar finns den långsamma och mörka “Headache”, där han torrt konstaterar: “What God has joined together, let no headache separate… I don’t even like you.”

Allt fungerar däremot inte lika bra. Den konspiratoriskt färgade låten “Notre-Dame”, där Morrissey antyder teorier om branden i katedralen i Paris, är svår att ta på allvar. Och den nästan barnramseliknande “Zoom Zoom the Little Boy”, med rader om att rädda katter, hundar, grodor och igelkottar, känns mest märklig.

Samtidigt är det typiskt Morrissey att han också ägnar en låt åt musikkritikern Lester Bangs. Det är nästan ironiskt att höra honom hylla en kritiker när man själv sitter och försöker skriva om honom.

Det vore på sätt och vis enklare om gnistan i hans musik hade slocknat helt. Men det är just det som gör Morrissey så svår att förhålla sig till. När han är som bäst kan han fortfarande plocka upp ens hjärta och arrangera det som en bukett gladiolus, bara för att sedan trampa sönder det igen.