Movits!
Dom försökte begrava oss, dom visste inte att vi var frön
2 november, 2015
Recension av Hugo Gerlach
One-Take, saxofonist och allmän blåsfantast i Movits!, sitter hemma i lugn och ro och polerar sin tuba, samtidigt som Daft Punks debutskiva rullar i bakgrunden. Pang! In genom dörren dundrar producenten Mördar-Anders med Otto Knows spelandes på högsta volym via telefonen. ”LYSSNA PÅ DET HÄR!!” vrålar han med uppspärrade ögon. Innan One-Take ens hunnit ta en förskräckt ton kommer sångaren Johan in i rummet, han inser snabbt att det inte är livligt nog för sin smak, och gör därför sin bästa imitation av din jobbiga lillebror. Ni vet han som aldrig vet när det räcker med sina störiga tilltag? Exakt så, komplett med en textrad så intetsägande och förvirrande att den förmodligen har genererats med en markovkedja, där Aftonbladets rubriker det senaste året fått agera målmaterial. Ungefär såhär kan det ha sett ut när Luften är fri såg dagens ljus för första gången.
Det har gått sju år sedan Movits! släppte sin första skiva och väldigt lite är sig likt med hur det var då. Under de senare åren har bandet successivt gått ifrån sin swing/jazz/rap-fusion från debuten så det nu mest bara är hiphop kvar. Det är lite synd: samtidigt som det är naturligt att band utvecklar sitt sound går det nu att konstatera att det egentligen inte längre finns mycket kvar som gör att Movits! verkligen sticker ut. Inledande spåret Dansa i regnet summerar skivan rätt väl: swingen och det mesta av jazzen är helt bortspolad, men det karaktäristiska blåset har istället fått en EDM-liknande kostym. Utöver detta rymmer spåret också ett mini-trapbreakdown halvvägs in, där produktionsinspiration går att finna hos Grassos jobb hos Madi Banja.
Annars är det mer! mer! mer! av det Movits! gett sig ifrån sig de senaste åren. Det är trallvänligt till den grad att man nästan får huvudvärk, skivan är kryddad med ett antal saxofonsolon och Johan låter fortfarande som att han har en klädnypa över näsan. Placebo (som inte försöker gömma sin snodda Paper Planes-idé i refrängen) är det där lite hemtrevliga, tillbakalutande ”jag ligger i hängmattan med ett grässtrå mellan tänderna”-spåret som tar ned tempot lite. Följande Vi kommer aldrig dö är dess motsats med peppiga elektroniska trummor och en lite festligare framtoning. Det märks att bandet fått blodad tand efter ha jobbat med Maskinen, både rent stilmässigt men också med en refräng misstänkt likt den i Krossa alla fönster.
Att det mesta är lite bekant är inte nödvändigtvis något dåligt: mellansticket Kallbrand agerar kort stämningssättare och intro till skivans vassaste spår, Michel Dida-samarbetet Waterloo. Här går man en fin balansgång med just rätt delar lekfullhet och politiska kommentarer, där Didas mer betongklingande stämma och tyngre leverans blir ett välkommet avbrott från den nasala autotunen som dominerar skivan i övrigt. Det är när tempot är lägre som trion låter som bäst: Louvren väcker med sin klämkäcka inledning hoppet direkt efter att idiot-hittepåt Luften är fri nyss inducerat en mindre hjärnblödning. Gästningen av Zacke kommer kanske inte som någon överraskning men med flera finurliga rader, fint samspel norrlänningarna emellan och en mer stilistiskt säker produktion visar att trion fortfarande kan göra musik som inte måste vara överallt hela tiden. Tyvärr är det inte sådant som slår sig in högst upp på listorna eller får Bråvalla-publiken att vråla och hoppa som galningar; således är resterande spår egentligen inget annat än mindre minnesvärda light-versioner av sådant vi redan fått höra. På gott och ont.