”Mumford & Sons tar London till Sverige för en stund”

Mumford & Sons

Azalea, Way Out West

För varje ton känns det som en solig höstdag vandrandes på Southbank, längs Themsen från London River till Tower Bridge. Det myllrar av folk, pubarna är öppna och ut stömmar folkmusiken. Mumford & Sons tar London till Sverige för en stund. De inleder starkt när Sigh No More ryker av redan i inledningen till publikens stora förtjusning. Marcus Mumford och hans spelmänn är på strålande humör och är oerhört tacksamma för den stora publikuppslutningen. Jag är blir både förvånad och förväntansfull av det stora publihavet som möter upp Londonbandets andra Sverigespelning vid Azalea scenen.

Det märks att det är äkta, för tacksamheten är stor, utan några självupptagna mellansnack. Ödmjukhet är deras ledstjärna vilket också genomsyrar spelningen rakt igenom. Deras folkmusik har blivit riktig folklig i Sverige, för inte kunde man ana ett sådant stort publikhav samtidigt som kaliforniska Girls lirar sin surfpop inne på Linné.

Troligen är Mumford & Sons folkrockens nya storstjärnor. Att det sker på 2000-talet känns som en friskfläkt i den numera psykadelsika och elektroniska musikvägen, istället går britterna tillbaka till musikens rötter med intensiva gitarrslingor utan att vara bakåtsträvande. Folkrock i en modern tappning, som passar lika bra om 10 år som för 10 år sedan.

”It was not your fault, but mine”, sjunger Marcus Mumford i duett med publiken,så att träden i Slottskogen svajar. Denna mäktiga känsla hade jag aldrig trott då jag i höstas vandrade längs Brick Lane med albumet Sigh No More i lurarna.Då hade jag föreställt mig en rökig pub på en sidogata längs Trafalgar Square med 300 personer i publiken, men britterna hanterar stora publikhav likt en intim klubbspelning.

Text: Magnus Olsson