Mumfords & Sons: Svängigt och trallvänligt, men knappast särskilt överraskande

Artist: Mumford & Sons
Album: Prizefighter

Mumford & Sons är tillbaka med Prizefighter, bara ett år efter senaste albumet RUSHMERE, och det låter ungefär likadant som vanligt. Visst är det fint, svängigt och trallvänligt, men knappast särskilt överraskande. Bandet hittade ett fungerande recept under sin storhetstid med Little Lion Man, I Will Wait och The Cave, som dem ständigt återvänder till. Det är samma gamla kryddmått av stämsång, akustiska gitarrer, lättsmälta texter och banjoplock. If it ain’t broken, don’t fix it eller hur vad det nu? 

Alltså missförstå mig rätt, visst smakar det varma vindar mot solbrända axlar och långa, ljusa nätter. Men när vi är tre låtar in på skivan var jag tvungen att dubbelkolla om det inte var samma extremt långa låt som fortfarande spelades ur högtalarna. För det hade inte hänt speciellt mycket mer än att Chris Staqpleton och Hozier hunnit sjunga lite i bakgrunden. 

Bandet har samarbetat med The Nationals Aaron Dessner som producent på skivan, och bäst blir det på den mysiga Alleycat och finstämda titelspåret Prizefighter, där självaste Justin Vernon (Bon Iver) gästar.

Mumford & Sons är mästare på att skapa musik som får oss att stampa takten, höja ölglaset mot solen och känna hur festivalsommaren smyger sig på. Det är tryggt, välbekant och effektivt. 7 av 10 banjos!