När allt väller in: Division 7 kanaliserar kaoset på “Långbro feelin’”

I en tid då indieband ofta brinner snabbt och försvinner ännu snabbare har Division 7 valt en annan rytm. De jagar inte genombrottet, de bygger det långsamt, genom spelningar där publiken gradvis går från enstaka röster till fullständig allsång.

“Långbro feelin’”, som släpps 27 mars, är ett album som tar sin utgångspunkt i en konkret plats: replokalen i ett före detta mentalsjukhus i Långbro. Väggarna har sett låtar födas, idéer utvecklas och känslor kanaliseras.

– Vi repar i ett gammalt mentalsjukhus. Många av låtarna kom till där, tillsammans i rummet, säger bandet. “Långbro feelin’” blev snabbt ett begrepp internt, ett sätt att beskriva när allt snurrar, men också när det plötsligt klarnar.

Det är just den dubbelheten som genomsyrar skivan: ett konstant spel mellan överstimulans och kontroll, mellan att dras med och att försöka stå kvar. Bandet beskriver det som att ta in allt, både det som händer nära och det som händer i världen, och kanalisera det i musik.

– Att göra det tillsammans är stärkande. Det känns som att vi gör något som faktiskt betyder något, fortsätter de.

Texterna, huvudsakligen skrivna av Dara, undviker det bokstavliga. Istället rör de sig mellan känslor, vardagliga fragment och abstrakta intryck.

– Jag vill inte skriva ren diskbänksrealism, säger Dara. Det är mer intressant när det blir känslostämningar än berättelser.

Och här finns också en medveten balans. Där tidigare material ofta lutade mot mörker finns nu ljus, hopp, utan att förlora intensitet:

– Vi försökte göra den lite ljusare. Det är inte ett lyckopiller, men det finns något att hålla fast vid.

För första gången har bandet arbetat med producenter. Resultatet är ett mer destillerat sound, kompakt men större, med varje instrument placerat med omsorg.

– Tidigare gjorde vi allt själva. Nu handlade det om vad som verkligen ska vara med i låten, säger de. Vissa idéer fick kritik, andra justerades, ovant, men nödvändigt.

Låten “Himlen i handen” är kanske skivans mest omedelbara och fysiska ögonblick. Med Thomas Stenström på gästsång blir den en ventil för eufori:

– När låten öppnar sig finns inget kvar att hålla tillbaka. Rösterna klaffade direkt och känslan av att allt svämmar över är själva poängen, säger Anton.

Resultatet är mindre en traditionell refräng än ett kollektivt utbrott, en låt som känns byggd för att explodera i rummet.

Resten av skivan fortsätter i samma rytm: titelspåret sätter tonen, följt av “Hellre att jag dör (än lever som ni gör)”. Varje låt känns genomarbetad, med en tydlig röd tråd mellan text, arrangemang och känsla. Division 7 skriver inte bara låtar att lyssna på, de skriver låtar att uppleva, skrika med i och tömma sig i.

Live är skillnaden ännu tydligare. Bandet har vuxit organiskt, och i januari 2023 blev det tydligt när publiken inte bara hörde låtarna utan kunde alla texter, kollektivt.

– Det var en gamechanger, säger Anton. Nu fanns det verkligen en publik, inte bara enskilda fans.

Albumets låtar har burit med sig idéer i åratal. “Hem till hösten” har legat i idéform i femton år innan känslan var rätt för att släppas. Timing och rum är avgörande för Division 7, känslan måste finnas när bandet spelar tillsammans, annars händer det inte.

När man lyssnar på “Långbro feelin’” märks det att bandet ställer höga krav på sig själva. De vill utvecklas, utan att stagnera, och vågar ta ut svängarna i sound, arrangemang och samarbeten.

– Det här är kanske vår jobbigaste skiva på ett sätt, säger Dara. Det finns fler lyssnare och åsikter nu, men vi står för det vi gör.

Och vad hoppas bandet att lyssnaren tar med sig?

– Hopp, säger Max. Att man känner sig starkare, med musiken som verktyg att ta sig an världen.
– Och kanske lite lättnad, fyller Dara i. Att de som följt oss känner: “Yes, det här funkar.”

“Långbro feelin’” lovar inget, men insisterar på att något finns kvar, även när allt annat skakar. Division 7 har destillerat kaoset till ren energi och tröst.