När man åldrats till kvalitet

Shout Out Louds

Stora Scenen, Popaganda

Betyg: 6 / 10

Shout Out Louds har alltid för mig inneburit nervös lite halvt oberäknelig poprock, med texter som illustrerar längtan att lämna småstaden, ge sig ut och göra slag i den där storslagna illusionen om livet. Ångesten över att det stundvis är svårt och att det inte alltid blir som man tänkt sig. De har alltid lyckats förmedla den där ängsliga klyschan på ett sätt om ändå känts trovärdigt.

Gapet på tre år sedan Our Ill Wills är egentligen inget konstigt rent tidsmässigt, men stilmässigt är det som att de har gått i pension. Det har varit en lång uppförsbacke för Shout Out Louds tills de kom till beslutet att fortsätta och göra Work, och det hörs verkligen. På de här tre åren har de musikaliskt mognat till ansvarstagande vuxna.  Den där gängliga känslan är som bortblåst, istället har vi ett gäng erfarna musiker som bredbent och självsäkert stiger in i mysrockgenren. Just det här tycker jag dock blir både deras fördel och nackdel. Det som förut var spännande och genuint har ersatts av någonting tryggt och tillbakalutat som bär på den tunga stämpeln av kvalitet.

Det är alltså med en viss skepsis som jag först ser dem riva av 1999, och krydda med lite galopperande takter genom klassikern Very Loud. Ljudmässigt är det inte heller bra då Bebban Stenborgs keyboard sjunker som ett skepp i ett hav av grumligt gitarr- och basbrus, vilket tar udden av den kristallklara känslan på Tonight I Have To Leave It. Men då lyckas i alla fall sångaren Adam Olenius hitta intensiteten som krävs för att förverkliga det Shout Out Louds jag minns. Sedan är det han som bär hela spelningen, upp till en nivå som känns värdig deras turnéavslutning på Popaganda. När han ylar ut de sista upprepande raderna av Walls, dubbelvikt med mikrofonen i närmast höfthöjd tar jag tillbaks allt vad ordet gammal innebär.

Text: Frida Ericsson

Foto 1: Anton Afverberg

Foto 2: Magnus Olsson