”Nu vill jag ha något brutalt” – Agitator om blod, gospel och nästa skiva

Efter en intensiv spelning på Way Out West träffar Festivalrykten Agitators sångare Felix Lindström för ett samtal om kontraster, blodiga fötter, gospel och vad bandet egentligen vill göra härnäst.

Ni har gjort musiken lite långsammare. Skulle du säga att konserten igår blev ännu mer intensiv på grund av det?

– Jo, men den blev nästan för intensiv. Hela bandet var ganska skarpladdat. När man sedan drämmer in några mjuka eller långsamma låtar blir de ännu funkigare. Man kan bara vara i kontraster. Till slut bryr man sig inte ens om hur det låter, utan man känner bara att det är hårt. Jag tror på kontraster.

Hårt var det också rent bokstavligt. Felix blödde rejält under spelningen, liksom flera andra i bandet.

Du blödde en hel del under spelningen. Hur mår du idag?

– Ont gjorde det inte alls. Jag är gammal boxare och är van vid det där. Jag har vassa ögonglober och blåtiror hela tiden. Men mina fötter gjorde otroligt ont, så jag kunde inte sova.

Han skrattar.

– Blod har ingen dött av.

Vilken låt från nya skivan förändrades mest när ni tog den till Way Out West?

– ”Under vatten”. Vi klädde in den i en riktig jävla gospelskrud nästan. Det är riktigt kul att sjunga gospel. Borra titthål i grannars väggar, så att säga.

Var kommer gospelinfluenserna ifrån?

– Jag pluggade religionshistoria och var rätt mycket i Paris. Jag gick på predikningar även om jag inte fattade språket. Det var otroliga ordflöden och konstiga melodier. Man skapar nästan rap utan att det är melodiskt. Det passade bra med det vi ville göra.

– Nu lyssnar jag mycket på Aretha Franklin och ”The House That Jack Built”.

Efter den här spelningen – vad vill du göra ännu mer av med Agitator?

– Något skitrockigt. Jag hade gärna gjort en superrockig, primal scream-helvetesskiva. Jag tror hellre på det. Ingen mer gospel i alla fall. Superrock hade varit skitkul.

Han funderar ett ögonblick.

– Just nu har jag varit inne på det, så kanske blir det något helt annat. Men jag är sugen på att vråla och skrika igen.

Det har nästan blivit en återkommande drivkraft för Felix efter varje album.

– Så har det varit på varje platta. Så fort varje platta är klar vill jag bevisa något nytt. Den första var väldigt live, den andra var sofistikerad och den tredje lugn. Nu vill jag ha något brutalt.

Du har själv beskrivit Agitator som ett band som hela tiden förändras. Är det viktigt för dig att inte upprepa er?

– Ja. Jag tror att jag behöver känna att vi gör något annat varje gång. När man väl har gjort en sak vill man nästan direkt göra motsatsen.

Du har hunnit se en del under festivalen. Är det någon spelning du verkligen ser fram emot?

– The Cure och Nick Cave. Skitgrymt.

– The Cure kör ju så jäkla långt, två timmar. Många låtar låter ganska lika, till skillnad från Nick Cave som har en egen karaktär i många av låtarna.

Sedan kommer han in på en annan festivalupplevelse.

– Bonnie ”Prince” Billy nu. Han hade en snubbe som var som ett förband och körde en låt med bandet. Bästa ever. Han hade en grym refräng, ”God, I want to save in school”, och var klädd i rosa. Jag trodde nästan att han var Bonnie Prince.

Felix skrattar.

– Det var jättebra. Sedan kom ändå Bonnie Prince. Jag hade gärna sett åtta timmar.