I slutet av september publicerade det amerikanska kulturmagasinet The 405 en text om musikalisk fragmentering. Med utgångspunkt i Frank Oceans Endless argumenterar skribenten för att isärplockandet av den klassiska poplåten är en upprorshandling. En nagel i ögat på Det Storslagna Albumet, det genomproducerade mästerverk som alla förväntar sig av en artist som hållit sig undan och sen återvänder. När en artist som Frank Ocean istället skär ut exakt den lilla del hen vill ha och lämnar resten därhän tvingas publiken, paradoxalt nog, att lyssna extra noggrant. Det musikaliska ögonblicket kan försvinna när som helst.
NxWorries må vara ointresserade av uppror och revolution, men de använder samma sorts fragmentering. Duon, som består av soulrapparen Anderson.Paak och beatmakern/producenten Knxwledge, har spelat in ett album som lika gärna kan kallas mixtape. På samma sätt som Young Thug presenterar de skisser snarare än enhetliga verk skrivna i sten. Det passar dem utmärkt.
Arbetssättet är inget nytt för Knxwledge. Under hela sin karriär har han, med inspiration från J Dilla och Madlib, plockat russinen ur all världens kakor och sammanfogat dem till ett eget lapptäcke. Han slog igenom på bred front som delproducent för Kendrick Lamars To Pimp a Butterfly och samma sorts smutsighet hörs här. I stället för jazziga utsvävningar bottnar det dock i långsamma funkgrooves som liksom är på väg att tippa över, i stil med D’Angelos dansanta käftsmäll Black Messiah. Smutsigt och medryckande.
Men liksom tidigare i producentens karriär har lapptäcket många färger. Låtar som Livvin och Scared Money bjuder på slicka 80-talssyntar som målar upp bilder av storstadsglamour, neonskyltar och Trump-komplex. Get Bigger/Do U Luv rör sig mot triphop och beatmakers som Clams Casino. Däremellan korta och skämtsamma skits på klassiskt mixtapevis. Allting marinerat i dimmigt, varmt vinylknaster. De många uttrycken skapar ett album värt att återvända till, med lång hållbarhet och flera ansikten.
Medan Knxwledge fortsätter sin tradition slår Anderson.Paak in på en ny, åtminstone i jämförelse med soloalbumet Malibu. Den Dr.Dre-anknutne rapparen framstår ofta som ogenerat glad, balanserad och ibland nästan förnuftigt sund. Här får han rum för en betydligt smutsigare attityd, med ingående sexskildringar och kaxig humor. I H.A.N. håller han i en gudstjänst med förbön för ”hoe ass niggas” som behöver helas.
Därefter drar han vidare mot en sketch om kaxiga alfahanar i Jodi, jazzjam i Kutless, och vidare. Precis som i Frank Oceans fragmenterade mästerverk ligger storheten hos Yes Lawd! i det omedelbara, föränderliga nuet. Nästa ögonblick är det borta.