Occrasy: “Vi är som den första riktiga kyssen – hemsk men omöjlig att glömma”

Ibland är det just begränsningarna som får någonting att explodera. För Borlängebandet Occrasy har vägen till debutalbumet Good To Go handlat om att skala bort allt som känns för perfekt. Inga överproducerade lager. Ingen digital trygghet. Bara ett analogt åttakanaligt rullband, kreativt kaos och en kompromisslös vilja att fånga känslan innan den försvinner.

Tillsammans med producenten Niklas Berglöf har bandet spelat in nio låtar som skriker, skaver och distar okontrollerat, en smutsig häxbrygd av boogie, garage, indie och klassisk rock’n’roll. Referenserna sträcker sig från The Hellacopters och The Strokes till Primal Scream och Wu-Tang Clan, men framför allt låter det som Occrasy själva.

Inför albumsläppet den 15 maj berättar sångaren Alfonz Lindström om varför bandet medvetet ville att debuten skulle “låta som skit”.

– EP:n spelade vi in digitalt. Nu ville vi att allt skulle vara rått på riktigt. Lyssnar man på de första skivorna med Hellacopters, Mando Diao eller The Strokes så skramlar det ju. Det är den känslan vi ville åt, arga unga rebeller.

Han menar att mycket modern rock blivit för polerad och att det ofta är just misstagen som skapar personlighet.

– Tar man femtio lokalband så låter fyrtionio exakt likadant. Ett band måste våga vara annorlunda. Ett sound kommer inte från att man är något musikaliskt geni, utan från att man faktiskt gör något eget.

En stor del av albumets identitet kommer från själva inspelningsprocessen. Bandet spelade in på analogt rullband, något som idag nästan ingen arbetar med längre.

– Jag köpte en åttakanalig bandspelare och det förändrade hela grejen. Det låter helt annorlunda. Berglöf har varit perfekt för oss, han tolererar vårt totala ADHD-kaos. Utan honom hade det inte blivit en bra skiva.

Och kanske är det just kaoset som blivit Occrasys största styrka. Alfonz beskriver hur de låtar som nästan känns obehagliga att släppa ofta är de som bäst representerar bandet.

– Det är ofta de låtarna man nästan blir lite rädd för som känns mest Occrasy.

Musikaliskt rör sig Good To Go ständigt mellan olika uttryck. Ena stunden lutar det mot boogie och garage, nästa mot smutsig indie eller nästan punkig desperation. Samtidigt finns det hela tiden ett melodisinne bakom oväsendet.

– Någon låt är influerad av Wu-Tang Clan, andra av ren rock’n’roll. Men jag har aldrig suttit och tänkt att jag ska skriva något som låter exakt som någon annan. Det viktigaste har varit att göra jävligt bra låtar.

Bandet är också tydliga med sin syn på AI och musikens framtid.

– Musik och konst måste vara mänskligt. Det måste finnas något förbjudet i det, något farligt. Om allt bara blir mobilskärmar och AI-musik så försvinner något viktigt. Riktig musik kräver riktiga upplevelser.

Trots att svensk rock fått ett uppsving de senaste åren känner Occrasy ingen större oro över konkurrensen.

– Just nu ska vi bli det där rockbandet. Det ska inte komma några andra skitungar och ta över.

Och självförtroendet märks även när samtalet glider in på livescenen.

– Vi är inte bara vrål och tre ackord som vissa andra band. Det finns fler detaljer hos oss. Men samtidigt är vi så jävla bra live att vi nog kommer bli ett liveband ändå.

När jag själv lyssnar på Good To Go är det just den där kombinationen som gör albumet så starkt. Man hör tydligt influenserna från The Strokes, The Hellacopters och den rastlösa energi som tidiga Mando Diao hade när de slog igenom, men det känns aldrig som ren nostalgi eller imitation. Occrasy lyckas göra något eget av kaoset.

Det mest imponerande är bredden. Albumet känns ungt, impulsivt och levande på ett sätt som mycket modern rock saknar idag. Occrasy låter som ett band som hellre fångar känslan än jagar perfektion och just därför fungerar det så bra.

Och kanske sammanfattar Alfonz själv bandet bäst när han får frågan om varför någon borde ge Good To Go en chans:

– För vi är som den första riktiga kyssen man får i livet. Den är hemsk, men man glömmer den aldrig.