Opium Dream Estate
Publicerad: 22 mars 2012 av Jonas Larsson
Efter att ha lyssnat igenom äldre album med bland annat Death In June, så fick jag en känsla av att jag behövde något nytt och fräscht inom genren. Om ni inte visste, så spelar just Death In June ett mellanting av neofolk och nu även world, country och lounge. Tyckte att det saknades något mer, och eftersom att jag mest tagit upp genreöverskridande artister så blir det likadant denna gången. Opium Dream Estate är bandets namn, de blandar in de klassiska elementen av neofolk med dark cabarets vaudevillianska instick.
För att även integrera ethereal, goth och ambient i den sprakande potpurri av mysticism som de döljer sig bakom. Mannen bakom detta heter Sébastyén D. och förutom att han är multi-instrumentalist, så har han även varit med i banden Orchid’s Children, The Funeral Warehouse, Lyan och är tillförordnad att sköta om skivbolaget Seventh Crow Records. Själv vill han definiera sina skapelser som ethereal dreamwave. Nog kan det ligga något i det, då han med sin debut Alpha/Omega (2007) lyckas med just det han beskrivit. Med My Ethereal Muse, The Lady Of My Dreams, Twilight och Carpe Mortem så lyckas han sudda ut den smala gränsen mellan vånda och kärlekstörst.
Sedan fortsatte kärleksresan med en snabb avstickare till Spira Spiritum Noctis (2008) som var mer präglad av darkwave och mörkrets influenser. Både estetiskt och musikaliskt. Där främst låten Dying markerar ett fullgott exempel på denna transcendens. Men även Cold och Weathered And Timeless är goda kandidater. Det som är lustigt med Opium Dream Estate är att mannen bakom verkar stå för allt maskineri, då det även är han som står för konstverken som pryder framsidorna av skivorna. Så bortsett från att han kan spela väldigt många olika instrument, producerar han även allt sitt material självmant. Ett unikum i denna musikvärld, men inte särskilt ovanligt inom neofolk – när man väl tänker så det knakar.
Den mystiska resan fortsätter, då han landsätter Anamorphis (2009) som blir hans tredje studioalbum med endast ett års mellanrum emellan. Albumet går i samma ledband rent influensmässigt som det föregående, men här låter det som att han har stabiliserat sitt sound någorlunda och funnit sin nisch.
Behjälplig ljudbild, fylld av mystik och ömkan men likväl även en otrolig skaparlusta som grundbalk. Allt detta i kombination med att det imponerar, då det låter unikt även om det befinner sig i en relativt likriktad (men ändå inte) genre. Ackompanjerad utav några motstridiga tankar, med låten Black Sun i bakgrunden så kan jag inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka. Men det är sannerligen vackert utfört, med en ådra av gåtfullhet och ostyrig bitterhet.
Drygt ett år senare släpps det fjärde studioalbumet vid namn Estranged Memories (2010), där Sébastyén D. faktiskt avvarat det estetiska arbetet av framsidan till Lélia, The Black Owl. Ett mycket vackert och minimalistiskt omslag, i klassisk anda. Samma år släpptes även en EP vid namn Through The White Landscape. Som om gåtfylldheten inte redan hade nått sin yttersta spets. Det kan aldrig slå fel, då jag även upptäcker att han gjort en cover av Sol Invictus låt Kneel to the Cross. Att den också är mycket väl utförd är nog inte så svårt att gissa, då den tar låten till en helt annan dimension – som sig bör, med väl utförda covers. När jag väl hört den, låter det som en helt ny låt. ”Summer isn’t coming in her eyes”, sjöng Tony Wakeford. Medan Sébastyén skapade en instrumentell passage av det – så sjunger jag själv samma sak, om än helt malplacerat i sammanhanget. Men det känns bra ändå.
År 2012 fortsätter samma lyckoeskapad, om än mer nedtonad. Ännu finns det inga tecken på ett nytt album, men jag hoppas på det. Tills dess får jag nöja mig med de gamla och nya låtar han släppte nu i Mars. Däribland finns det även en cover på Dead Can Dance-låten In Power We Entrust The Love Advocated. Som dessförinnan lyckas han med konststycket att göra det till en helt annan låt, men att behålla de nostalgiska och spirituella uttrycken som formades i och med originalets uppkomst.
Magi, är ett ord man skulle kunna beskriva händelseförloppet med. Om ord ens skulle kunna beskriva det. Så vi tar en återblick, för gamla tiders skull.