Oskar Linnros
Hultsfredsfestivalen, 15/6 – 2013

2010 dök han upp som gubben i lådan, Oskar Linnros, tidigare medlem i Snook. Hela Sverige satte sig på knä för den soulvåg som skulle skölja över oss. Att artister som Linnros, Maggio och Daniel Adams-Ray kom att dominera året var det ingen som riktigt anat när året börjat. När Linnros nu återvänder med uppföljaren till hyllade Vilja Bli är det dags att ta tempen på om den soulpop som han varit med och målat upp håller ställningarna. Nya Klappar och slag må vara en platta helt i linje med debuten, men mottagandet har inte nått samma unisona hyllningar. Förmodligen beror det dels på att det inte tillför så mycket nytt, det är förvisso en helt ny uppsättning låtar, men musikaliskt vibrerar allt på samma lina. Pianobaserade slingor, körsång och snygga arrangemang har vi hört förr, men han lyckas trots allt blåsa liv i det ännu en gång, den där Sundbybergssonen.

Musikaliskt binder han ihop låtar från sina två album till en helhet, lite över förväntan. Kanske som bäst när de nya visar vägen. Hur mycket man än gillar det äldre blir det trots allt känslan av att ha hört det för många gånger. Och det märks att han lyssnat på 90-talet. Han drömmer om D’Angelo, vem gör inte det? Produktionerna är snyggare, lite finare och pampigare än innan. Hur han flaxar loss i nutida allsångskavalkader som Från och med du och Hur dom än.

Det är Från balkongen som framkallar kvällens första rysningar längs ryggraden; dess nakna struktur backas upp av ett trevande piano och hoppfulla trummor.  Men till mina stora förvåning är det ett spår utanför hans repertoar som glänser mest. Timbuktus Fallskärm ser vi i helt ny tappning, den här eftermiddagen i kvällssolen. Om än något kort, men dessa textrader går från hjärta till hjärtan. Det här må vara hans turnépremiär, men jag tror lågan kommer brinna starkare när publiken lyckas överrösta honom i Kan jag få ett vittne?. Där är vi inte ikväll.

Foto: Magnus Olsson