
Flamingo
Oskar Linnros
Way Out West, 12/8 – 2017
Publicerad: 14 augusti 2017 av
Stina Vickhoff
Att Oskar Linnros går upp på Way Out Wests största scen och gör en av festivalens bästa konserter är en del av ett paradigmskifte. Skit samma om det är att ta stora ord i mun, de är sanna. För en stor del är Oskar en ex-rappare, som var ihop med Veronica Maggio och sen sjöng om att han var ett creep som lurkade i hennes port. För en del är han en av Sveriges i särklass bästa producenter. För mig är han det.
Det är pissregn, 17:30 (inte skoj tid) och det är sista dagen för i år, men publikuppslutningen är stor. Det är folk överallt, och genuint tror jag inte det beror på det ökade publikantalet eller att Way Out West blivit en kö – alla samlas vända mot Flamingo för Oskar. Scendekoren är i vad ser ut att vara vinrött sammet, det är sparsmakat med en touch av burlesqueklubb som tar betalt för olagliga grejer.
Trummorna till GeGeGege från senaste EP:n Väntar inleder och går till publikens förtjusningen över i den gamla Snook-godingen Inga problem. Baserat på vad jag ser har de flesta inte upptäckt Oskar Linnros i går – relationen går långt tillbaka. Genomsnittsåldern på publiken är nog bland de högre jämfört med andra spelningar och många sjunger med på det sättet där ens mun rör sig utan att man vet om det, för att texterna sitter längre in än i ryggmärgen.
-
Foto: Pontus Hammarström
Från balkongen, en av hans starkaste låtar som solo, är magisk. ”Det är ingen vacker syn men den är vår” skulle kunna syfta till vyn över spikregn och bajslera, men vi är tacksamma för vi får dela det med varandra och honom. Och hans körare. Jävlar, vilka körare. Den ena av dem, Daniela, får merparten av publiken att vända sig till sin granne och mima herrejävlar både en och två gånger. De två kör tillsammans låten Överallt från Oskars nyutannonserade EP Väntar på en som släpps den 25 augusti och jag står egentligen mest och dumgapar. Vem är hon, vad gör hon, var bor hon, hur vill hon ha sina ägg på morgonen?
Större blir det när Seinabo Sey skrider upp på scen för att sjunga bedövande vackra Psalm för skolgårdar. Jublet vet inga gränser. Hennes röst ger luft åt en av de vackraste melodierna detta året och det gör sig påmint vilken lysande producent- och artistduo de två utgör.
”Jag skiter fullkomligt i recensioner, jag får alltid skitdåliga” säger han precis när jag tänker att nu brister det fan i huvet på mig av kärlek till honom och denna spelning. De flesta artister verkar brottas med vilken bild av en som signaleras ut och vilken musik man faktiskt gör. Det gör säkert Oskar med, men med sitt låtbibliotek och enorma potential borde han sluta vara rädd nu. Detta var det finaste på länge.
-
Foto: Annika Berglund / Way Out West