Passionerade pianoslingor och ångerfylld sångröst

Anna von Hausswolff

Linné, Way Out West

Förmodligen eftersom hon är en sen ersättare för inställda Jay Electronica är det ovanligt tunt med köande människor vid min plats längst fram vid staketet i Linnétältet där jag väntar på att Anna von Hausswolff ska inta scenen. Det verkar som att de som tänkte se Jay istället tröstar sig med att se legendariska indierockarna Pavement som spelar på Flamingo samtidigt. Publiken sluter dock upp ju närmare spelningstiden kommer, och till slut är det ändå en hyfsad skara med människor i Linnétältet som vill höra Anna von Hausswolffs passionerade pianoslingor och fruktansvärt ångerfyllda sångröst berätta för dem vad äkta sorg och lidande är.

Klockan sex hoppar en förväntansfull Anna in på scenen och sätter sig vid sitt piano. Hon utstrålar glädje och tacksamhet för att så många har dykt upp trots att det finns lockande spelningar på annat håll. Pills rivs av redan som andra låt, och jag hade väntat mig att Anna skulle tränga igenom hela min kropp med sin ångestfyllda stämma, men istället blir det ett aningen distanserat framförande. Anna verkar inte vilja bli ett med textraderna, utan sjunger mer lättsamt och avståndstagande om hur tabletter håller henne vid liv. Trots detta är Pills utan tvekan en av spelningens höjdpunkter, och när Anna skriker hur hon ”made love with the devil” lyckas hon ändå fånga känslan och hela publiken känner sanningen i de orden i sina hjärtan.

Spelningen fortskrider i samma stuk, och trots att jag egentligen hade velat se ett avskalat framträdande av Anna ensam vid sitt piano måste jag medge att den medhavda trummisen och gitarristen hjälper till att sätta ännu mer kraft i de redan så starka låtarna. Mitt i spelningen dedicerar Anna Old Beauty, Nu Kan Du Dö till sin mormor, och det hela är mycket vackert.

När Anna till sist lämnar scenen är publiken inte sen att klappa in henne igen, och hon framför extranumret som handlar om hennes danska älskare med en bok i handen och en medmusiker vid pianot istället för henne. Det är fint, och publiken får inte nog av Annas charmiga uppenbarelse så hon kommer in ännu en gång och genomför ett storslaget utförande av nio minuter vackra The Book som slutgiltig final, och trots att jag saknar både Gloomy Sunday och Track of Time i setlisten så kan jag när jag lämnar Linnétältet inte vara annat än tacksam för att Jay Electronica ställde in sin spelning.

Text: Jon Egerlid