Paul Kalkbrenner
Sónar Stockholm 14/2 – 2015

Efter att festivalen mycket olyckligt låtit Paul Kalkbrenner och Nina Kraviz spela samtidigt på olika scener blev det ett för många svårt val vem som skulle få avsluta deras festival. Technogurun Paul Kalkbrenners redan framgångsrika karriär sköt i taket i och med hans medverkan i indiesuccén Berlin Calling. Till filmen komponerade han även ett soundtrack som kom att bli en milstolpe i den moderna technon. Kalkbrenner är med sitt unika sätt att se på liveframträdanden arenatechnons nu främsta representant, och till årets Sónar kommer han efter att ha varit tvungen att ställa in på förra årets festival.

Iförd en replika på den tröja som Tyskland vann fotbolls-VM i 1974 äntrar han scenen prick kvart över två. Kalkbrenners landsman Jaki Liebezeit, mest känd som trumslagare i krautrockbandet Can, har vid flera tillfällen liknat musik med en fotbollsmatch. Det finns ett antal regler som måste följas innan man får chans att vara kreativ. Kreativiteten måste flöda samtidigt som man följer ett antal regler och inte skjuter bollen upp på läktaren. Jag tycker samma perspektiv kan appliceras på den fotbollstokige technoprofeten från Lichtenberg. Han har ett visst antal begränsningar som bara gör honom mer kreativ än om han hade fått skapa helt fritt. Enda skillnaden är att Kalkbrenner inte har någon motståndare som försöker förstöra för honom hela tiden. Om någon skulle det vara ljudkillen, som ibland låter basen äta upp de mer finstilta texturerna som döljer sig i bakgrunden.

Inledande Dockyard spelas i något högre tempo än vanligt och har en ondskefullt tung bas. Mycket av kvällens material hämtas just från Berlin Calling samtidigt som det mixas ihop med annat vilket ger känslan av förnyelse. Kvällens bästa låt är antingen suggestiva Square 1 som når nya höjder live eller publikfavoriten Sky and Sand. Båda tas emot med ett stort vrål av den danssugna publiken. Paul Kalkbrenner är i sitt esse.

Kalkbrenner själv är inte mycket att se på och ska så heller inte vara. Han grimaserar, röker en cigarett och drar upp en och annan stekarvev i luften. En man framför mig har till och med vänt sig ifrån scenen och dansar mot sina kompisar istället – ikväll är musiken i fokus. Om man än dock känner att man vill titta framåt så går det mycket bra att avnjuta ljusshowen. På stora scenen befinner sig inte mindre än tre stora videoskärmar som projicerar allt mellan DJ-bord till futuristiska knappar.

Det är ett mäktigt set vi bjuds på från Kalkbrenner. ”Det här är det bästa jag någonsin har sett” vrålar en tjej bredvid mig. Jag förstår henne. Stundtals får Kalkbrenner oss att lämna nuet och äntra en ny dimension. De som valde att avsluta festivalen med Paul Kalkbrenner valde inte fel, verkligen inte.